När tiden inte räcker till

Oj. Jag hänger inte med. Jag fyllde nyss år och plötsligt har 1,5 månad passerat. Jag får rysningar. Jag darrar inombords. Det är så nära. 19 dagar tills jag sätter nyckeln i dörren till min blombutik. Jag ska få vakna varje morgon och veta att jag ska få jobba med det jag älskar. Det är få förunnat.

Det är nästan en månad sedan jag skrev. Jag har helt enkelt inte orkat…velat…eller något i den stilen. Jag har ens inte städat. Jag har frivilligt legat i soffan och ätit chips och choklad om kvällarna. Jag tror att detta tillfälliga beteende har gjort min sambo lite nykär 😉

Vi for ner till mina föräldrar över sportlovet. Det var skönt att komma bort ett par dagar och bli riktigt omhändertagna. Jag har vaknat till nybryggt kaffe och somnat snarkande hundar. Det är hemma det 🙂 Att fånga mina stora barn på bild är nästan en omöjlighet, men jag lyckades på flyget ner. Suddig, men de är stilla.

Och detta lilla pyre som snart fyller 1 år. Snart börjar hennes inskolning på dagis (jag gillar INTE ordet förskola) och detta är inte helt ångestfritt. Hon är liten, jag vet, bara 12 månader, men ibland blir det inte alltid som man har tänkt sig. Vissa erbjudanden går det inte att tacka nej till helt enkelt.

Nu ska jag flytta mig till soffan och vänta på bättre tider 😉

 

Nedräkning

Min dröm har blivit till verklighet och jag måste nypa mig i armen för att inse att det verkligen händer på riktigt. Igår var jag på banken och gjorde klart allt inför själva köpet den 31/3 och då slog det mig att väntan är över! Det har varit en lång process med många timmar framför datorn för att få till budget och affärsplan. Stackars Anton. Jag tror snart hans öron trillar av pga allt mitt tjöt och gnäll. Men nu så! Äntligen!!

Lill-tjompa har hunnit bli 10 månader och hennes personlighet syns allt mer: matglad, envis {vilket temperament!} och ler som solen själv. Tänk för ett års sedan låg jag i soffan och var bitter, nästintill hatisk 😉 Hennes nya ”grej” är att höja på ögonbrynet vid tilltal och fredags lyckades jag fånga det på bild. Haha!

Nu ska jag dejta tvättstugan. En odödlig relation 💕

Mitt perfekta kaos

I motsats till ”alla” andras perfekta bilder på sociala medier – välstädade hem (var förvaras barnen?) och tillfixade ansikten dygnet tunt, tänkte jag visa er vårt kaotiska hem denna söndagsförmiddag.

Fastighetsskötaren fixade tvättstugan i fredags. Planen var att ställa allt i ordning igår morse, men en hjärnskakning och häng i sängen kom i vägen. I morse började jag baka, men städningen hann jag inte med, för plötsligt stod det fika i sängen på min to do lista och här är vi kvar, jag och mina barn. Snart ska vi äta lunch och eftersom vårt hem redan är i en enda röra, så kanske vi ska bygga en koja och leka att det är en pizzeria?

Och här har ni mig. Lagom smutsigt och ruffsigt hår. Rester av maskara i ögonvrån. Påsar under ögonen som jag försöker dölja med mina smutsiga glasögon. Jag äger både concealer och foundation, men det är slapparsöndag, så varför ska jag ställa mig framför spegeln och leta fram den superfräscha mamman? Jag är jäkligt het ändå…alla fall om ni frågar min sambo och mitt ego.

Antons hårda städrestriktioner börjar sätta sig i mig. Det är jäkligt skönt att prioritera kaffe och barngos. Jag tror att vi anlitar städhjälp sen när jag börjar jobba heltid igen. Tänk så skönt om jag/vi (haha) bara behövde plocka leksaker och tvätta kläder. Jag drömmer mig iväg…

Pizza var det. Magen kurrar. Hej så länge!

Vår stora lilla sjukling

Elias blev utskriven till slut. Ronden släppte inte iväg honom direkt efter frukost, utan tvingade honom att både att rita och spela bordshockey. Stackars pojk 😉 Elias hann vinna över mig, innan han blev blek och såg dubbelt igen.

Jag fick bestämma om jag ville att vi skulle ligga kvar, eller fortsätta vilan hemma. Det kändes som en självklarhet att åka hem och sen komma tillbaka på kontroll. Ingen idrott, inga skridskor, inga vilda lekar…inget som riskerar ännu ett slag mot huvudet. Han kämpar på här hemma – vilar och skrattar omvartannat.

Att mysa med lillasyster verkade vara bra medicin 💕

Ännu en hjärnskakning

Den här vintern. Suck. Is över allt. Den här gången är det Elias som har fått hjärnskakning.

Han ramlade på skolgården i tisdags, men verkade ok enligt farmor o farfar (sov där). Han var hemma under onsdagen, men verkade vara fit for fight på kvällen. I torsdagsmorse klagade Elias på huvudvärk, men jag trodde det var skolk-tarmen som gjorde sig hörd. Torsdagen flöt på i vanligt tempo. Igår (fredag) efter skolan var han allt annat än ok, grät och ville bara ligga under en filt.

Vi blev inlagda direkt när vi kom in, Elias fick dropp och skickad på röntgen. Ingen blödning, utan en rejäl hjärnskakning och dagarna på skolan har fått smärtan att bli outhärdlig. Nu väntar vi på ronden och hoppas på att få åka hem och vila där istället.

Hur dåligt samvete tror ni inte att jag har? Jag kände mig som världens sämsta mamma när jag såg hans skräckslagna blick under röntgen. Jag får trösta mig med att det i alla fall inte var någon blödning.

Det gröna lilla skelettet sov mellan oss i natt. Lite lagom kladdig och läskig.

Min hög av kärlek

Sambolös helg. Egentligen var hela veckan sambolös. Jobb och hockey…lekstund för stora pojkar 😛 Barnen såg snabbt fördelarna med en ledig sovplats i sängen…

Min lilla huller om buller hög av kärlek! ❤️

Julafton x2

Cornelias första jul firades hemma hos farmor och farfar. God mat med inspiration från Asien och mängder av goda kakor från svärmors egna receptbok. (Men tråkig som jag är hade det räckt med skinksmörgås och en mugg kaffe. Kan man vara för beroende av kaffe? Dags för AK – anonyma kaffedrickare?)

Några dagar senare kom barnen hem och vi firade julafton på nytt och åt ännu mera julmat. Tomten kom även på besök 😉 Jag och Isabella vet att tomten inte finns, men det vet inte Corre. Vi säger att jag är på toaletten. Elias tänker på allt 💝

Nu ska vi ta tag i dagen. På planeringen står skridskoåkning och film. Om orken infinner sig ska även julen städas bort.

Vi har jullov

…vilket innebär att vi sover till 9, äter lunch vid 15, för att snabbt inse att vi inte kommer hinna äta middag förrän kvällsfikat är intaget. Vilken himla tur att det finns godis i köksskåpet, för nu när alla Svensson-rutiner ändå är spårlöst borta, kan vi likaväl skippa kvällsfikat också och pula i oss extra mycket gotta. Eller är jag helt ute i det blå? 😛

Vi leker också… Jag har börjat vänja mig vid detta kaos. Elias ”städar” (gömma under sängen, trycka in så mycket som möjligt i garderoben) varje torsdag och jag städar varannan fredag (rengör lister med topps, dammar gardinstången). Snart lär han sig. Snart. Kanske om 10 år.

Jag vet inte vilken roll lill-Corre hade just idag. Någons bebis? Någons hund? Någons dvärg? En människa som inte kan prata. Hennes skådespelarregister är långt. Själv får jag alltid agera mamma eller slav, men det är okej, för när de blir 30 år, kommer de inse vilken j-a grym morsa jag är…precis som jag har insett att min mamma inte är så pestsmittad som jag ansåg att hon var när jag var 10 år 😉

Vi gör även typiska vintersktivitet som skridskor… De åker och jag är imponerad. En annan dag ska jag åka, den där dagen då ingen annan åker. Jag är en alkoholiserad Bambi på hal is.

Men mest av allt så njuter vi av att vara lediga och inte ha så många måsten. Hur skönt som helst!

Hjärnskakning

Så det kan gå. Isfläck och Isabella var en dålig kombo. Den här gång blev det inte bara en liten bula 😦 Många tårar rann på akuten. Först för att det gjorde så ont, sen för att vi var tvungna stanna en natt för observation.

Tösa mår betydligt bättre idag, så nu väntar vi på ronden och att få åka hem.

Delat föräldraskap

Jag känner sorg. Det är svårt för mig att förstå vissa vuxna människors resonemang, hur är det då inte för ett barn?

Det har varit många känslor i omlopp den senaste tiden. Kramar och mysstunder i knät har växlats med raseriutbrott och otröstliga tårar. Hur hjälper man ett barn att förstå tillvaron, när man själv inte riktigt förstår? Hur trollar man bort känslan om att vara bortvald?

Det här tar på mina krafter. Jag har fullförståelse för utbrotten, för alla fula ord som flyger o allt stampande i golvet…men hur länge kommer jag ha energi till detta? Vore det inte för änglarna som jag vaknar med och Antons enorma tålamod hade jag nog kastat in handduken vid det här laget.

Mamma-guden ge mig styrka!