Mamma i 8 år

För 8 års sedan var jag tjock och trött. Sov som en stock med vetskapen om att pojken i min mage skulle plockas ut om senast 5 dagar. Varken han eller jag mådde som vi borde, så en igångsättning var planerad. Livet ville annat. Strax före kl.7 morgonen efter gick vattnet. I chock blev det en färd till NUS och två timmar senare låg en blå liten bebis i min famn. Jag hörde på barnmorskan att något var fel, men förträngde det lika snabbt. Min tysta lilla pojk var det finaste som fanns. Det bästa i mitt liv. Elias hamnade på en sal på Barn4. Min lilla pojk var en jätte bland alla ynka pynka bebis.

Ofattbart vad tiden går. Tänk att Elias fyller 8 år om 10 timmar. Ändlös kärlek.

En falsk trygghet

Min bästa hatkärlek – vågen. Jag vill inte ha den, men jag vill inte slänga ut den. Vi har varit bästa fiender så länge. Den har fortfarande en aura av ångest runt sig och då och då ropar den på mig med en dämpad, nästan omärkbar röst: Kom Camilla, kom. Ställ dig här, var med mig. Jag kan inte låta bli, jag blir förtrollad. När vågen viskar, slängs magiskt pulver över mig och jag tappar förmågan att stå emot. Min egna styrka mattas av och jag låter mig sväva in i kapseln av det förbjudna. Jag ser på siffrorna och låter min inre röst bedöma resultatet. Det går inte att komma från, jag blir fortfarande stolt när vågen visar en lägre siffra sen sist, även om det så bara handlar om gram. Det är sjukt! Jag har haft 3 återfall sen mitt första kroppsliga tillfrisknande för 8 års sedan. Det sista, hösten 2012, har nog aldrig riktigt lämnat mig. När ska jag släppa tagit på riktigt? Efter vågen kommer granskningen i spegeln. Jag ser att jag är smal, nästan för smal för mitt eget bästa. Jag vet att jag är en av de oförskämt bortskämda mammorna där graviditeterna inte lämnar några kroppsliga spår. Men ändå hittar jag något att kritisera. Jag blir förbannad på mig själv. Hade jag kunnat, hade jag gett mig en örfil och ställt mig i skamvrån.

Det här är min snuttefilt, min falska trygghet.

John Blund kom tillbaka

Jag är måttligt less på att vara vaken. Mina ögon bränner. John Blund har dissat mig flera nätter. Jag måste ha retat upp honom något enormt mycket eller så är det den mänskliga faktorn…Elias drömmer och vill vara nära, Cornelia är redigt förkyld (igen) och sover sittandes i min famn. Jag befinner mig i ett zombielikt stadium.

I fredags kom de stora hem igen och familjen blev åter komplett. Vi började helgen med Isabellas innebandy. Vissa flickor mer vilsna än andra på plan 😛

Corre har övat hela helgen på att sitta och har nu blivit en riktig hejare på det 🙂

Söndagsångesten är borta. Stoppad i en påse och slängd i soporna. Det är dags att glömma och förlåta. Det är svårt att gå vidare om man håller kvar i det förflutna. Jag hoppas det är lika lätt i verkligheten som i tanken 😛

Hej så länge!

And the world is closing doors

Vissa dagar vaknar det gamla till liv. Magen knyter sig och tankarna snurrar. Min energi försvinner. Jag vill sova bort känslan av olust. Jag vill skrika ut smärtan som pulserar, men det enda jag kan få fram är tystnad. Jag har dränkt mina egna känslor.

Don’t speak to me this way

Ett naivt svek som borde vara glömt, men såret blöder än. Den tunna skorpa som bildats, slets loss i ett ryck. Det är ett dårskap.

När Isabella försvann

Sen jag var liten har jag fått höra att det är bra med vild fantasi, men nu tvivlar jag…

I fredags fick Isabella en av sina envisa utbrott. Strax utanför vårt hem gick hennes istapp sönder, så hela hennes värld raserades. Enligt henne såg den ut som en sko och hon skulle aldrig hitta en likadan (det tvivlar jag inte på…). Hon sitter på den kalla asfalten med sprutande tårar. Hon ville inte gå hem förrän jag hade lagat isbiten eller hittat en ny. Omöjligt uppdrag! Jag är en mamma, inte en trollkarl. Det är vida känt att mitt tålamod suger, likaså min förmåga att gulligulla i sådana här situationer. ”Upp och hoppa Bella. Istappen hade ändå smält bort inne hos oss. Nu går vi.” Om blickar kunde döda…

Efter några misslyckade försök att övertala min dotter att komma, gick jag och ställde in vagnen i förrådet. När jag kom runt husknuten var hon borta. Jag gick in, men hon var inte hemma heller. Just i det ögonblicket vaknade min vilda fantasi till liv. Jag gick ut och runt huset, in igen, tillbaka ut, runt kvarteret, in igen…ingen Isabella. Fantasin blev större och verkligare. I mitt huvud hade hon blivit kidnappad. En söt liten 6-åring med tårfyllda ögon är ett lätt offer. Jag försökte hålla min logiska del av hjärnan aktiv, men den bröts sakta ner i molekyler. Att vi hade gått om varandra fanns just då inte på världskartan. Med Cornelia på armen gick jag runt och ropade desperat efter Isabella. Mitt hjärta slog hårdare för varje minut som gick. En farbror erbjöd sig att hjälpa mig att leta, likaså Isabellas kompis pappa. Mina ögon brände av tårar som ville ut. Jag andades knappt. I mitt huvud låg hon fastbunden i en skåpbil eller guppandes nere i älven med vatten i lungorna som sakta tog hennes liv. Jag ringde Anton och fick bara fram att Isabella var borta. Gråten låg som en stor, täckande mantel i min hals. Jag gick hem på nytt och där låg hennes ytterkläder utspridda i hallen. Jag hörde ett förtvivlat gråt innefrån vårt sovrum. Där var hon, min stora tjej. Hon slöngde sig runt min hals. ”Aldrig mer ska jag skrämma dig mamma. Jag hörde dig ropa på mig, sen var du borta.” Vi grät i kapp och kramades som om vi hade varit ifrån varandra i flera år. Det här var de värsta 30 minuterna i mitt liv som mamma.

Ibland när jag är less och arg tvivlar jag på min mammaroll. Jag frågasätter mina känslor. Älskar jag mina barn tillräcklig t mycket? I fredags insåg jag att hur kaos vardagen än kan vara, är barnen mitt allt. Inget i världen betyder mer. Jag älskar dem mer än vad jag kan förstå. Ovisheten och den gnagande oron jag upplevde under denna långa halvtimme är mer än jag någonsin vill uppleva igen.

Jag trodde att jag skulle vara mer rationell i en sådan här situation,  att jag skulle ta det med ”ro” och inte låta fantasin skena, men icke. Det är bara att inse, jag är en harig hönsmamma som inte är redo att klippa navelsträngen. Jag ska köpa en trillingvagn och spänna fast mina barn så fort vi lämnar hemmet. Helt klart tryggast så.

På kvällen kröp Isabella upp i mitt knä och tittade på mig med sina stora blåa ögon…”Visst var det spännande förut idag? Nästan lite läskigt…” Varför får jag en känsla av att Isabella inte tog någon lärdom av det här?

Hej så länge!

Vår ”första” dejt

Vilket härligt dygn jag har haft med min Knas. Helt barnfria i 24 timmar. Jag var beredd på att bli ”besviken”, för så värst romantisk är han då inte…men jag somnade med ett varmt hjärta. Anton överraskade mig med Iksu spa och middag på stan. Kvällen avslutade vi med klädpoker och ännu mera öl och vin hemma i soffan. Jag vaknade vid 1 i natt med huvudet på Antons bröst och en liten pöl av saliv under min kind. Det kan inte bli mer fint än så här! Vi däckade slingrade om varandra efter dagens lugn och kvällens romantik.Det är kärlek.

Under middagen slog det mig att detta är vår första ”riktiga” dejt. Bättre sent än aldrig, eller hur? Men jag är säker på att en första dejt aldrig kan bli sååå här bra när man inte känner varandra, när man inte vet om man duger som person för den andra eller om man ska våga vara sårbar och ge av sig själv. Med lite vin i kroppen är det lätt att fnittra lite påklistrat och verka så självsäker och så rätt och kläderna dansar av kroppen, men morgonen efter är inte lika glasklar. Det krävs en gnutta mod att somna naken intill någon annan och vakna upp utan alkoholens fejkade trygghet och visa sitt allt. Det är sårbart att våga visa vem man är. Kärlek är sårbart.

Jag älskar min man. Han får mig att vilja vara sårbar.