Dietist och medicinering

Jag har fått Tryptizol utskrivet för att lindra smärtorna, men jag är lite skeptisk.

1. Har man tidigare blivit medicinskt behandlad för depression och/eller haft tankar om att skada sig själv, ta livet av sig, kan Tryptisol, förvärra detta. Då undrar jag – hur långt tillbaka i tiden handlar det om?

2. Tryptizol ska inte användas i samband med Flukonazol. Flukonazol är min älskare.

3. Tryptizol innehåller laktos.

4. Tryptizol kan försämra reaktionsförmågan, vilket man bör tänka på vid tillfällen då skärpt uppmärksamhet krävs, t ex vid bilkörning och precisionsbetonat arbete.

5. Vanlig (fler än 1 patient av 100) biverkningar: Dåsighet, störning i ögats förmåga till avståndsinställning, dimsyn, pupillvidgning,muntorrhet, förändrad smakuppfattning, illamående, förstoppning, viktökning, ökad aptit, trötthet, svårighet att orientera sig samt kontrollera muskelrörelser, ökad svettning, yrsel (t ex då man hastigt reser sig upp), huvudvärk, hjärtklappning, snabb puls

– Jag vill inte riskera att gå upp i vikt, att bli mer desorienterad än jag redan är, yrsel och hjärtklappning har jag så det räcker och blir över. Det måste finnas något annat sätt att få bort smärtan! Hoppas att dietisten kan komma med en bra ”diet”. Jag vill inte ha ont, men jag vill samtidigt inte bli kocko i bollen!

 

 

Vardagsromantik

Mitt upp i allt vardagsbestyr och halsfluss finns det tid för lite romantik. Varmt vatten, bubblor och bubbel. En perfekt början på en lång och snuskig kväll 😉 …snor, hosta och feber… Vi hann ner i badet och ge varandra fotmassage, sen kallade föräldraskapet. Det enda heta den kvällen var en febrig 5-år och hans behov av närhet. Vem behöver preventivmedel?

Allting har en början

Första inlägget. Bloggens oskuld. Så njutningsfullt 😉

Jag har haft en bra period på nästan 2 veckor; bara trött, illamående och lagom ont i magen. Jag hann nästan glömma hur ont det kan gör, men tji fick jag. Fröken röd kom igår tillsammans med sin molande värk och som ett brev på posten kom även yrsel, huvudvärk och den där fruktansvärda kniven i magen. Allt förvärrad med Fröken! Skitfröken! Jag vet inte om jag ska stå, gå, ligga, sitta eller flyga. Jag vet faktiskt inte vart jag ska ta vägen! Vissa stunder ser jag dubbelt, kallsvettas och vill sätta fingrarna i halsen. Men vet ni, gott folk? Det som inte dödar, det härdar! 🙂

Barnens leksak

Plötsligt så händer det…och på morgonen står en liten röd skoter i garaget. Magic!!

Jag förlikar mig med vardagen

Att ÄNTLIGEN, efter fleeeeera års problem och nonchiga läkare, ha fått en diagnos är en fest i sig, men det innebär även att jag måste acceptera vad vetskapen innebär. Innan kunde jag inbilla mig att det berodde på det ena med det andra, ex magsjuka, stress, ätstörningen…men med förhoppningen om att det snart skulle vara över. Jag letade orsaker till mina kraftiga menssmärtor, mina återkommande ”jag vill bara spy”-dagar, varför jag blir mätt efter två tuggor, hysteriska kramper som får mig att inta fosterställning…men nu vet jag.

Äntligen.

Jag ska återinföra matdagboken, men i helt annat syfte än att öka mitt matintag för att gå upp. Jag ska finna varenda liten smula som förvärrar mitt mående.
Steg 1: matdagbok
Steg 2: dietisten

.

.

.

.

Och ser man bortom alla konkreta symtomer, vad finns då? En mix av glädje, ledsamhet och olust. Ska det vara så här för alltid? Ska jag aldrig få vara pigg? En evighet kan vara väldigt länge.

En superduper dag

Tre ”perfekta” saker förgyller denna vackra vårdag.

1. Elias har ont i halsen (misstänker skarpt att det är hans skolk-tarm som busar…), vilket innebär mys nästan hela dagen! Vi har sett på film, ätit tonvis av glass till lunch (han, inte jag) och spelat finns i sjön.

2. Träffat min läkare, som definitivt inte platsar på Sävar Hälsocentral, eftersom hon är en gudinna! Jag har fått min slutgiltiga (hoppas jag) diagnos; IBS. Inget livsfarligt, bara drygt och smärtsamt. Men det som inte dödar, det härdar 🙂 Nu vet jag i alla fall vad min trötthet, mina kräkningar och svindel kommer ifrån.

3. Ska träffa Gabriell i eftermiddag och få mitt bäcken fixat – igen. Snart kan jag nog ligga skönt och sova om nätterna.

Vilken toppendag! Jag är faktiskt INTE ironisk. Det är hemskt att ha ont och självklart var jag rädd för att jag skulle vara sjuk som farmor, full med tumörer i magen, eller ännu ”värre”, att jag fått en smäll i huvudet och bara inbillade mig!

Dela detta:

Snart bara två månader kvar till första bröllopet och första beställda brudbuketten för det här året. Tänk att min Ida ska giftas bort med sin nallebjörn. Lätt panik-drabbning. Tänk om buketten går åt skogen?

Ännu en helg är förbi

Men jag är inte bitter, om fem dagar är det dags igen 🙂

Sovmorgon, middagar, mamma-dotter-fika på stan och” försvunnen” pappa i skogen. Och under lördags-middagen kommer Pia med den briljanta idéen – vi åker till Ikea utan män och barn! Ja! Så om en vecka ska plånboken på jobba! Det blev många ”!!!”! P

Isabella var helgens fotograf. ”När jag blir stor, ska jag vara en mamma med höga skor och ta kort hela tiden. Och så ska jag ha 1, 2, 3, 4…hmm…15 barn!” Det är lika bra att vi börjar spara pengar, det kommer bli dyra födelsedagar och julaftnar. Huset måste vi också bygga ut, hur ska vi annars få plats med alla barnbarnen?

Fredag kväll: ”Nu ska ni gosa och så tar jag kort”

Lördag förmiddag: ”Jag tar kort på denna, så mormor vet vad jag vill ha i påsk”

 Lördag-morgon. ”Böj dig ner, jag ser inte ditt ansikte”

Plötsligt insjuknade alla dockor. Värst var det för Cilla med sin öroninflammation och för Allrick som hade fått hjärtfel. Tur att lill-doktorn hade kontroll på läget!

Helgens mysbilder!!

SLUTET GOTT, ALLTING GOTT!

Året var 1972

Jag var inte påtänkt. Mamma levde loppan och min ”pappa” var full. Jag har tänkt på det ett par gånger – om min far inte var alkoholist och förstörd av diverse drycker, hade jag varit annorlunda idag? Hade jag haft ett annat utseende, hade jag varit mer smart eller mer korkad? Hans små soldater kan knappast ha varit 100% fräscha den där gången…kanske inte så konstigt att jag är en förvirrad höna med diverse rubbningar.  Ju äldre jag blir, desto mer ser jag min far i spegeln. Har jag alltid varit lik honom, men vägrat inse mitt ursprung? Hur som helst…året var 1972 och:

Män skulle träna i frotté…

…ordet ”frän” hade en annan innebörd…

…ingen blev upprörd av bröst i en vanlig tidning…

…bröst + LP = Sant…

…grönt var hett i alla lägen…

…mens fick en annan innebörd…

…tandkräm hade roliga namn…

Jag älskar gamla tidningar!!

Stanna tiden…

…eller ge mig längre dagar!

Jag satt under dagens lunch och tittade på mina barn. Elias varvade tuggorna med att prata om Jediriddare och Isabella petade runt sin makaroner (oerhört olikt detta matvrak, men är man sjuk så är man) och just då slog det mig – vad händer med tiden? En lätt känsla av panik drabbade mig. Ska livet hålla samma tempo i fortsättningen, så kommer jag inom ”kort” ha rynkor, häng-tuttar och vara mormor/farmor. Hur ska jag hinna med att memorera varenda liten detalj i detta tempo? Barnen är stora! Elias har två lösa tänder (bortsett från den misshandlade tanden som envisas att sitta kvar. Grupptryck kallas det) och börjar skolan om 5 månader. Isabella räknar dagarna till hon får köpa smink.

Kan inte tiden stå still bara för en liten stund? Jag vill inte missa det här…men med min förvirring är risken stor… Det här är en fantastisk ålder – lagom trots, lagom med blåmärken, komiska diskussioner, härliga funderingar på livets stora frågor; Varför en mamma anv tamponger, Hur barn blir till, Att monster finns bara på tv…nästan iaf, Varför man måste sova, Hur månen och solen sitter fast, Varför man drömmer och all denna kärlek som dessa små barnkroppar rymmer. En liten ”jag vill hålla dig i handen, mamma, för du är så bra” är så häftigt! Hur gärna jag vill ha min säng för mig själv, så vad vore vardagen utan nattbesök av en liten, som prompt ska försöka både strypa, krama och ligga på en samtidigt? Totalt värdelös! Oroligheten som knackar på varje gång de blir sjuka är för det mesta helt onödig, men ett bevis på min kärlek och hur värdelöst mitt liv skulle vara utan dem.

Jag är långt ifrån den perfekta mamman (jag ger mig tusan på att hon faktiskt existerar…snygg är hon också) – jag kan skrika, jag låter mig övertalas, jag är inte 100% konsekvent, jag låter barnen äta godis på torsdagar och dessutom före middag, jag läser inte sagor varje kväll och jag använder ibland tvn som ”barnvakt” och deras få svordomar kommer från mig, men det är min (och Mickes! Såklart!) förtjänst att de har blivit så här fantastiska små kärleksfulla människor med fantasi, livsglädje och vilja av stål – så något gör jag (vi) rätt. Kanske är det så att det perfekta inte är det bästa, utan ”felen” som blir det rätta?