Att söka sanningen

Jag slår upp ögonen och ser han stirra rakt in i mina ögon. Jag försöker vända bort mitt huvud, men han håller ett stadigt grepp om min haka. Inte smärtsamt hårt, men tillräckligt hårt för att jag ska förstå att det inte är lönt att titta bort. Jag har den där obehagliga känslan i magen. Känslan som säger att ondskan finns i närheten och att det är försent att springa. Tårarna kommer. Jag vet att de är försent. Jag får en puss på pannan. Han torkar mina tårar med hörnet på täcket. Varsamma strykningar på min kind. Känns som en fjäder. Jag drömmer mig bort till ett rum fyllt med klänningar och dunkuddar. Jag kommer hastigt tillbaka till verkligheten i det vita sovrummet. Tåspetsarna mot madrassen, huvudet nedtryckt mot kudden. Bomull som skär mot min hud. Jag tvingar mig själv att tänka på fina saker. Skor, blommor, onyttiga tårtor och hur jag ska göra för att förbränna onyttigheter. Släpper jag tankarna tappar jag andan. Jag måste hålla mig fokuserad på annat. Jag får inte drabbas av panik. 

Skor, blommor, tårtor… Skor, blommor, tårtor… 

Jag slår upp ögonen. Mina kinder är våta. Kudden är våt. Lakanet ligger klistrad längs min kropp, in mellan knävecken. Hjärtat slår fort. Andningen är ett flämtande väsen ur min mun. Håret står på mina armar. Jag tittar mig ängsligt om. Var är jag? Var är Han?

Det tar en stund innan jag inser att jag är nyvaken hemma i min egna säng. Jag befinner mig i skogen, 100 mil ifrån Honom. Det är mitt lakan som sitter fast på min kropp. Det är min kudde som är våt. Det är mitt hem. Det var en dröm. En mardröm. Igen.

Det är inte alltid lätt att urskilja verkligheten från mardrömmen…speciellt inte de första minuterna efter uppvaknandet. Jag är i en mörk dimma och kan inte se klart. Drömmen är inte det värsta, utan tiden efter. Jag är skakig, orolig och tittar mig omkring för varje steg jag tar. Jag låser om mig, öppnar upp alla dörrar och skåp som finns i huset. Jag bäddar sängen prydligt, viker varenda filt extra noga, så allt ligger slät och korrekt. Ingen ska kunna få gömma sig någonstans! Våra tv-apparater är på, Spotify är igång, surr från tvättmaskin och diskmaskin blir en extra knorr på den redan irriterande ljudnivån hemma. Men jag vill inte höra Hans röst som ekar i mitt huvud. Jag vill inte bli mer påmind än de  bilder som fladdrar förbi mina slutna ögon.

Jag söker sanningen. Jag söker svaret på min fråga – Varför?

Jag vet att jag aldrig kommer finna något svar på min fråga och hur mycket jag än försöker intala mig att Han är en förvirrad och sorglig själ, kommer det ändå inte kännas bättre. Jag kommer inte förstå, men successivt kommer jag acceptera det förflutna och inse att det helt enkelt är och förblir en del av mig. Och sanningen…usch. Kroppen minns. Jag reagerar på rörelser, på dofter, på ljud. Men mitt jag som är här och nu kan inte förklara varför jag reagerar. Jag känner inom mig att jag borde veta, men jag når inte in. Det är frustrerande.

 

En onyttig läckerhet, men ack så god

Jag gör allt i högklackat!

Så här dagen efter, när energin börjar komma tillbaka och det är dags att stöda undan gårdagen, frågar man sig själv varför man inte drack upp allt. Det luktar amöba! Värst är ölslattarna. Urk!
Men kul hade vi! Boule, Kubb och Luftgevär. Vi kvinnor vann…nästan…

Älskade diamanter

Nästan en vecka har jag varit utan mina dyrbaraste diamanter…10 dagar utan mitt dyrbaraste halsband… Jag har alltså diamant-abstinens!!

Jag ”hittade” gamla bilder på barnen i telefonen. Tid inte bara pengar, tid är en bristvara och rusar ruskigt fort fram. Plötsligt ser rangliga och gropiga ben i stiletter. Jag får hurven!

En parvel på 2 år

 En parvel 6 år

 

En snutta på 1 år

En snutta på 4 år

 

2 år, 25 år och 4 år

 

 

Bröllopsskor

Jag har hittat de optimala skorna till the big day…när den nu blir…

Mini-semester

Fyra dagars ledighet. Första dagen kändes som en enda lång frukost som ”piffades” till med en tvätthög som aldrig ville krympa. Andra dagen (idag) har gett mig träsmak i arslet och jag ”ser fram” emot ännu mera träsmak på fjärde och sista dagen.

Och just nu ligger jag på hotellrummet och är jag övermätt efter en mysig middag på La Uva med min familjen och mina päron. Micke sover redan och jag hoppas trollen snart är kloka nog att göra detsamma!

Vallmo

I natt slog den ut. Helt bedårande.

En sån där onsdag

Vilken onsdag kväll! Vin, Rosé, Sorbet-drink, mat och massa prat. Lill-lördagen kunde inte bli bättre!

Underbara lilla Wilja ! Hon är så god att jag vill äta upp na! Och vet ni?! I morse fick jag många, blöta pussar 🙂

Art By Wixners

En eftermiddag hos min alldeles egna Tess är mer är ljuvligt. Mjuka fingrar i mitt hår, massage och en kopp kaffe. En bonus är att håret blir sammetslent 😉

Hej, här är jag, en 27-årig bitterfitta

När jag vaknade i morse kände jag mig så här;

Jag är både sur, arg och ledsen idag. Varför? Därför! 😛

Det skulle vara så skönt att få dra täcket över huvudet och få några timmar med det är så himla synd om mig, buhu. Håret ligger fel, inga kläder i garderoben, fel kaffe i skåpet, ingen lugn o ro…buhu… Sen skulle jag komma på mig själv att jag är en riktig gnällspik och få dåligt samvete över mitt barnsliga beteende, men åh så skönt det skulle vara med lite självömkan.

Jag hamnade i en diskussion härom dagen över bl.a. mina inlägg här. Jag var för öppenhjärtlig, för sanningsenlig, för beskrivande, för utelämnande. ÄH!! Varför ska jag fortsätta att tiga och sopa allt under mattan? Skammen och känslan ”jag måste bevara min hemlighet” är bortblåst. Jag måste få det ur min kropp och förlika mig med att händelserna har format mig och gett mig vissa personlighetsdrag som kanske är mindre smickrande. Jag kan vara kall, verka hårdhudad, egotrippad och ombytlig. Men är det så konstigt…egentligen?

Fromma som små lamm

Så ljuvlig en morgon kan vara

Men skenet kan bedra… Lill-fröken kan bli ARG. Igår blev det ett hål i väggen…