En vända till förlossningen

Vem är mest envis, jag eller min sambo? Oftast jag, men igår vann Anton. Efter mycket tjat gick jag med på att åka in och tur var väl det. Gårdagens SD hade gjort påverkan. Bricanyl sattes in och efter några timmar åkte vi hem. En överfull förlossning och närheten till NUS gjorde vår egen säng till ett bra alternativ.

Ser ni hur hon plutar med sin mun? 🙂

Det var nog ett dåligt beslut av mig att putsa kopparkåpan till fläkten i måndags, men den ropade verkligen efter min beröring…ja, jag saknar att få städa… (Resultatet blev slående!)

Vi har återbesök till specen på måndag och till dess ska jag tygla mina städinfall och njuta framför tvn.

Kan en människa mögla ihop?

Klådan på min kropp är logiskt sett hormoner, men i min lilla värld i soffan är det mögel som växer på min kropp.
De lever huvudsakligen på att bryta ned dött material, men kan växa i levande växter och insekter och framkalla sjukdom. Dött material…mina hjärna är understimulerad och krymper sakta, sakta och är ett lätt byte för mögel oavsett om jag är en människa eller insekt.

Åtta veckor i min nya värld. En extremt rutinmässig värld där allt handlar om väntan.
…vänta på att Anton ska komma hem från jobb, träning och matcher
…vänta på att det ska bli barnvecka
…vänta på att veckorna ska passera, så jag kan få sära på benen och trycka ut vår lilla Mini-knas

Jag väntar i alla fall inte på döden…alltid nått 😉

V.26+5, still going strong

Det avtog sent i onsdags kväll och övergick till en i timmen. Life is good! 😉 Det är fortfarande en i timmen. De tilltar när jag får för mig att göra konstiga saker som att gå på toaletten eller hämta en apelsin. Anton har föreslagit potta, men jag hittar ingen i rätt färg. Jag är som sagt kräsen. Däremot har jag hittat två tavlor som jag vill ha! Katrin Skoglund gör fantastiska målningar, tyvärr är jag ensam om att tycka det här hemma…

Men jag brukar få min vilja igenom…om inte annat som dålig hämnd…

Jag ger upp

Sömnlösa nätter, kallsvettning och illamående på dagarna, en boll som pressar i mitt bäcken. Hennes rörelse upplevs mer som en ballong som är på väg att explodera mellan mina ben, än som något ljuvligt.

Är jag dum som vill ge upp, som vill att vårt barn ska komma nu så allt kan bli normalt igen? Det ska vara rofyllt, njutningsfullt, äckligt underbart…och allt det där…när man är gravid. Den här mittenperioden ska vara rolig och full av förväntan, man ska känns sig lagom tjock och bara må såååå fantastiskt bra. Skit snack! Jag gläds åt vårt barn som växer inom mig, jag älskar henne innerlig även om hon ännu inte har legat i min famn. Jag älskar stunderna när vi, Anton och jag, ligger i sängen och ser på sparkarna, pratar om vårt liv med en liten bebis. Jag älskar när Isabella pussar magen och säger att hon kommer bli den bästa storasystern i världen. Jag älskar när Elias beklagar sig över hur den lilla kommer ta hans lego, men Gud nåde den som är elak mot henne. Men… Det här är allt annat än underbart. Det är en okontrollerbar frustration. Jag är uttråkad och full med energi som inte får något utlopp. Inget händer. Medan alla andras dagar rullar på, står mitt liv helt stilla. Snacka om en rutinfast vardag. Jag är less på att stirra på en tv-skärm, pilla med ett pussel eller vad jag nu försöker roa mig med. Dagarna är långa och höjdpunkten är när Anton/barnen kommer hem, men jag konstaterar snabbt att kvällen blir inte så mycket annorlunda – ännu mera tv-tittande. Jag går under! Mitt upp i allt ska jag vara så j-a glad och tacksam. Glad att jag har en fin familj och tacksam över att hon fortfarande finns kvar i min mage och att jag får vara hemma. Tänk positivt. Det är en kort tid i livet. Njut av att slippa alla måsten. Jag vill göra alla måsten! Jag vill känna morgonstressen, våndas över att tiden inte räcker till på kvällarna, skura badkaret. Jag vill göra allt annat än stirra i en soffa. Bryt av mina ben så jag inte kan röra på mig. Sluta behandla mig som en porslinsdocka, jag är varken döende eller på vippen att gå sönder.

Jag är inte bitter. Jag är frustrerad.

V.25+1, 5:e veckan avklarad

Det går framåt sakta men säkert. Hon bökar runt som en galning (precis som Bellan gjorde), trycker på min blåsa så jag måste på toan jämt och borrar med huvudet så det känns som att blygdbenen ska explodera. Det är ljuvligt och jag vill inte att det ska vara slut på många veckor än. Rädslan att föda förtidigt har lagt sig och gått över till en irriterande frustration. När ska vardagen bli normal igen?

Vi var på Mio igår och tittade på soffor, sen övertalade jag Anton att få handla mat. Han är som min far – jag lägger huvudet på sned, använder min mjukaste röst, nästintill hjälplös…och poff så faller de för det. Men ibland är jag för envis för mitt eget bästa… Vi kom nästan till mjölkdisken innan SD började göra ont – jag kan inte andas ont. Idag uppför jag mig. Min plan att gå igenom kartongerna mer bebissaker får vänta lite till.

Vi är fortfarande utan internet, så ingen tv eller film. Det här börjar suga rejält. Idag, 9:e dagen, skulle Telia äntligen skicks hit en tekniker. Hurry up! Funderar skarpt på att ta på mig min bästa push up och använda den kvinnliga listen. Hit med internet!!

Snart lunch och veckans storstädning. Vad skulle jag/vi ha gjort utan Antons mamma?