Att resa hem får alla ärr att klia. Det var här allt började. Det var här jag började fly. Det var här jag ville ge upp. Det var här en stor del av mig dog.
Min far, som en dimma utan slut. Bleka konturer, svaga minnen, stora frågor och en oförklarlig saknad. Han är jag. Jag är han. Hur kan man längta efter någon som aldrig riktigt har funnits, som har varit en opålitlig åskådare sen dag 1 och som aldrig kommer att vara mer än vad han redan är? Jag har en lista med frågor utan svar, men bara en är av betydelse. Inte varför, inte hur, utan när bestämde du dig för att ge upp? Jag är förälder, jag har motgångar, jag bär på smärta, jag har varit i riskzonen…jag är i riskzonen varje gång jag säger skål, men jag gjorde ett val. Jag valde mitt liv, jag valde mitt barn. Inte enkelt, men vem f*n har sagt att allt ska vara lika enkelt som att sluta ögonen och drömma sig i väg? Du är sjuk, men du har ett val. Ta din ”medicin”, ta dig i kragen och var inte så förbaskat feg. Visa lite stake!
Min demon och hans undersåtar, små djävular utan försoning. Jag ser dig bakom varje krön, jag hör ditt skratt i varje mans stämma, jag ser din bil passera mig. Du får mig att känna mig som en liten 3-åring som har tappat bort sin mamma i mataffären. Hur länge ska du ha ett grepp om mina minnen, mina drömmar och min själ. När ska jag få bli fri? Dina besök, dina små hälsningar försvårar allt. Jag vill släppa, men du tillåter det inte. Jag vill inte glömma, oh nej, jag vill bara försonas med smärtan. Att glömma skulle innebära att det du…ni…gjorde skulle vara förgäves. Det måste finnas en mening med allt. Glömmer jag, skulle min flykt till norr och livet därefter plötsligt varit helt meningslöst. Hur ska jag kunna skydda mina barn om jag inte minns?
Era blåmärken har bleknat. Era ärr har vuxit samman.
Men varje gång jag ser mig i spegeln och varje gång jag måste säga ”va, vad sa du?” blir jag påmind.
Min ångest, den frukt som skapades av min far, som fick ett liv av min demon. Människan har en förundrad förmåga att hitta en lösning på de sår som inte kan läka. Kroppen skapar sin egen medicin för tillfällig överlevnad, dock är biverkningarna livslånga och mer påfrestande än förväntat. En daglig kamp. Det är en trygghet att släppa efter ibland och låta sjukdomen få lite energi, för att sen kämpa lite extra hårt. Ångesten har varit min vän i så många år och lika länge har maten varit min fiende, hur skulle det vara att leva utan detta? Jag vet inte…jag är för feg för att ”göra slut”. När ångesten kommer för nära, när någon lyckas komma inför min mur, är kontroll av maten den enda medicin som fungerar. Den är jag. Jag har blivit den. Vem är jag annars?
Jag bestämde mig för att börja leva igen, när jag vaknade upp på en parkeringsplats utan minne av kvällen.
Skenet från gatlamporna reflekterades i mina tårar. Jag hörde männsikors röster långt i från, de skrattade, de stojade. De levde! Vad gjorde jag? Jag sprang, jag gjorde allt för att slippa känna efter och se den bittra sanningen. Jag hade sjunkit, passerat botten. Hur hittar man livet om man saknar karta och kompass? Jag gjorde ett tappert försök. Plugga, jobba, träna. Plugga, jobba, träna. Det fanns ingen tid för mat och sömn. Ack nej. Viktiga minuter kunde försvinna. Kroppen orkade 10 månader. Stopp.
Jag föll igen. Denna gång orkade jag inte plåstra om mig själv.
Jag tog emot hjälp och ett år senare bar mina ben mig igen.
Etiketter:Ätstörning, Ångest
ALLT HAR SIN TID 