Det kom en liten mus…

En ask med praliner. Mumsigt gott! Farligt gott. Tog slut alldeles för fort.

Söta små godisbitar

Jag förundras över min godisskål. Sött och surt blandat med den där diffusa smaken som man inte riktigt kan sätta ord på. Jag pratar om mina barn. De kan driva mig till vansinne, sätter mitt hjärta i halsgropen av förskräckelse, får mig att tappa hacka av deras intelligenta påhitt, värmer mitt hjärta och får mina ögon tårfyllda av glädje.
21 år gammal blev jag mamma – betydligt tidigare än tänkt, men abort var en omöjlighet. Tanken slog mig, tid bokades, men kunde inte fullfölja mitt beslut. Kroppen var full av hormoner och kärleken till detta lilla riskorn var redan för stor. Graviditeten rusade iväg på ett långsamt sätt och plötsligt flyger ungen ut och hela min tillvaro vänds uppochner. Tre dagar gammal kom mina tårar för första gången. Chocken hade lagt sig. Jag trasslade in mig i slangarna som var kopplade till Elias när han låg i min famn, jag fick panik. Skulle han gå sönder? Sköterskan hjälpte mig och första tåren kom. Plötsligt öppnade Elias sina ögon för en kort sekund och tårarna sprutade. Obeskrivlig lycka. Jag grät i fyra timmar, sen bad personalen mig att gå och sova. Tydligen var det inte hälsosamt att vara utan sömn flera dagar i sträck 😛

”Plötsligt” sitter jag här med två barn. Den ena galnare än den andra. Jag har insett att mammarollen är en brutal uppgift, men ack så underbar.
När jag berättade för min omgivning att jag (vi) skulle ha barn, haglade de goda råden över mig (oss)…men även många hårda ord. Valet att behålla ”det” som växte inom mig skulle sätta stopp för mina juridik-studier, det skulle förstöra min karriär, mitt liv och min kropp.

Jag är inte klar med mina studier, livet blev inte som jag hade tänkt mig och mon kropp är förändrad – till det bättre. Jag är överlycklig över att jag alltid har avskytt att göra som alla andra säger 😉

Jag är en envis jävel!

Dela detta:

Torsdags-lat

Jag torkade snoret, tog en ipren och dök ner i sminkväskan. Att ställa sig och laga middag kändes allt för krävande och barnen var inte sena med att ropa JAAA till att äta på Lottas. Isabella sken upp som en sol när hon såg att det var Victor som stod i baren. ”Jag känner honom ju! Han är min kompis, eller hur mamma?”

I lite mer än två timmar satt de som små ljus och njöt av både middag och efterätt. Hur de orkade äta allt, vet jag faktiskt inte. Var lite orolig för magexplosion…. Väl hemma somnade de i ett nafs och det sista jag hörde Elias säga var – ”varje torsdag mamma, varje torsdag”

Jag är fortfarande lat. Mysbyxorna har inte åkt av än och jag har inte satt på mig linserna. Jag masar omkring med rufsigt hår och trötta ögon. Jag försöker intala mig att jag bara är lite hängig. Så fort jag passerar en spegel blundar jag. Jag vill inte se mina röda ögon och min röda näsa. Jag avskyr snor! Jag avskyr att frysa! Jag avskyr att inte vara fit for fight! Äh, jag är nog bara lite trött. Faktiskt.

Hallå!! Kan NÅGON komma och pyssla om mig nu?

Kom och pyssla om mig!

Så kom verkligheten till mig med. Utslagen med feber, huvudvärk och ömmande kropp. Ett smart drag av min kropp, för detta är det enda sätt för att få mig att lyssna. Sjukskrev mig i morse och somnade om. Törnrosa är ynklig.

Jag kände sån enorm lycka (och trötthet…) när jag gick hem i natt efter 15 timmars jobb. Det knastrade gott för varje steg jag tog och små, nätta flingor föll från himlen. De sista 10 timmarna spenderades med underbara kollegor och snart skulle jag få sova! Livet är härligt, nästan perfekt. Tänk att lilla jag har lyckats styra upp hela min tillvaro, trots min sinnesförvirring, oförmåga att tänka först och tala sen, mina impulsiva drag och förkärlek att använda kortet. Life is good…och i eftermiddag kommer mina guldklimpar!

Umeå, mitt hem

Plötsligt händer det…

…och jag tar mig tid att njuta av en kväll i soffan! Fötterna i högläge, kaffe i handen och The L Word på tvn. Dessutom fick jag sällskap av en skål med chips. Jag hörde hur skåpet öppnades och hur de hoppade ner från sin hylla och ut till mig i vardagsrummet. What to do?! Äta!

Varför gör jag inte det här oftare? Det var ju ljuvligt att ignorera telefonen o allt omkring. Men det är livsfarligt att vara stilla. Jag insåg igår hur trött jag egentligen är, hur stressad jag har varit de senaste tre månaderna, att huvudvärken finns av en anledning…och vem vill inse det? 24 timmar i tjocksockar o rufsigt hår – nu är jag redo för livet igen.

Jag är så het!

Att man kan vara så här het…jag är sexy mama! Jag osar sex.

Man får faktiskt FÖRSÖKA intala sig det när verkligheten är något helt annat!

Min spegelbild idag är allt annat än hot – ögat är rött och svullet, det rinner och kliar. Jag ser för jävlig ut! Pricken över i:et är mens. Idag kan jag gråta för mindre. Jag tror inte att flört-nivån på kvällens bargäster kommer vara lika hög som förra helgen… De kommer peka och undra vad det är för spöke som står bakom disken och ler desperat. Okej då…jag överdriver, men ändå!

DET KLIAR!!

Tröstar mig med att beundra dagen…nu ljög jag…beundrar onsdagens fantastiska väder

Snökul med blåa knän

Livsfarligt att åka snowracer med mina barn – resulterar i blåmärken. Helt OK enligt min son att ha ont i knät.

Jullovet är slut och vardagen är tillbaka. Även mamma-veckan är slut. Bittert.

Upp och hoppa Milla lilla! Drick kaffe, klia ögonen och stirra på spöket i spegeln…japp, det är mig själv jag ser. Huvvaligen! 😛

42 timmar med Milf och Tilf

Hysteriskt roligt
Hysteriskt mysigt
Hysteriskt av allt

Munnarna har gått i ett, norrländskan har bitvis gått tillbaka till göteborgska och aldrig förr har tårarna sprutat så här…av glädje…av sorg…av saknad

12 års vänskap, vars kärlek så många gånger har blivit prövad. Mina vapendragare, mina änglar, mina stöttande pelare, ni känner mig bättre än vad jag själv gör och jag kan inte med ord beskriva vad ni betyder för mig och hur många gånger ni har fått mig att orka! All kärlek till er 🙂