Fröken Sverige

Ibland gör sanningen ont. Håll min hand. Tro, hopp och kärlek samlad i en splittrad ask.

– Vill inte du också känna dig älskad?
– Vilken värld lever du i? Älskad? Jag kanske hellre vill älska än känna mig älskad?

Ser på Fröken Sverige. Ligger och minns. Ung, osäker och en desperat längtan att passa in. Vilja höra hemma någonstans, men inte veta vars. Vara helt utan mål, men ändå försöka sträva framåt. En tid av tomhet, fejkad kärlek och vilsenhet. En kompass hade kommit väl till nytta…iaf i min hand…fortfarande kan min väg vara brokig och kantad av en tjock dimma. Jag försöker finna charmen i att aldrig riktig veta, trots utsatta mål och mänger av to-do-listor.

10 min kvar på jobbet. John Blund, jag kommer nu! Ta mig i din famn och lägg din hand på min kind. Låt mig somna trots ängslan som gnager.

Nattjobb

Prövar något nytt – jobba natt. Så tyst…nästan iaf…katten snarkar. Ligger i soffan och ser film. Inte somna. INTE somna. Hinkar kaffe och försöker hålla mig ifrån chokladen. Ögonen kliar och näsan är täppt, vidriga katt, varför är du så go och närgången?

Jag ligger och tänker på livet, människor man möter och hur relationer uppstår. Det är fascinerande hur och när blixtrar kan uppstå och hur kroppen blir påverkad. Mitt huvud håller på att gå sönder! Rädda mig!

Kaffet hjälper inte. Jag vill sova!

Myspys-dag :)

I have a smile
stretched from ear to ear
to see you walking down the road

we meet at the lights
I stare for a while
the world around us disappears

just you and me
on my island of hope
a breath between us could be miles

let me surround you
my sea to your shore
let me be the calm you seek

oh and every time I’m close to you
there’s too much I can’t say
and you just walk away

and I forgot
to tell you
I love you
and the night’s
too long
and cold here
without you
I grieve in my condition
for I cannot find the words to say I need you so

oh and every time I’m close to you
there’s too much I can’t say
and you just walk away

and I forgot
to tell you
I love you
and the night’s
too long
and cold here
without you

Dig vid min sida

När jag står på bergets topp
När jag går i den djupaste dal
Finns det  inget på denna jord
Som jag inte kan klara av

Om du finns hos mig
Om du tror på oss
Ge mig din hand
Med dig vid min sida
Klarar jag  allt
Klarar jag allt

När dom vänder mig ryggen
När människor blir  små
När vägen är mörk
Ska jag fortsätta gå
För med dig är jag modig
Jag är den jag vill va’
Och hur det än blir nu
Är allt som det ska

Om du finns hos mig
Om du tror på oss
Ge mig din hand
Med dig vid min  sida
Klarar jag allt
Klarar jag allt

Vi är bara i början
Vi får  pröva oss fram
Vi har en lång väg framför oss
Jag är öppen för allt

Om du finns hos mig
Om du tror på oss
Ge mig din hand

Med dig  vid min sida
Klarar jag allt
Klarar jag allt
Klarar jag allt

Enough is enough

No more tears…enough is enough…duetten med Barbara Streisand och Donna Summer ekar i mitt huvud. När har ett missförstånd…eller vad man nu ska kalla det…gått överstyr? Ett hjärta har fått sig en törn, men hur länge ska straffet få pågå? Jag reagerar inte som önskat, jag uppfattas som kall och ”egocentrisk”. Hur beter jag mig på ”rätt” sätt, när det varken finns något som är rätt eller fel?

Jag prövade det nya vinet igår på jobbet, himmelskt så gott! Som en smältande kola på min tunga! Jag kanske är kall och oberörd, varför skulle jag annars komma in på vin? Eller hur var det nu?! Känslan att känna sig svag finns i att visa sig sårbar. Jag kan inte tillåta mig vara svag. Jag kan inte låta vardagen påverkas.

Det strålar en stjärna

Det blev en harmonisk jul tillslut…

Och självaste julafton fick jag spendera med Frugan 🙂

Ibland blir allt så fel

Jag felar. Jag gör misstag. Jag dundrar fram, missar det lilla. Jag sätter mig uppe på ett moln och försöker ser ner, ta lärdom. Jag tänker på vad som gick fel, försöker hitta orsaken till misstaget, vill förstå, vill göra rätt. Jag söker ett plåster, ett plåster stort nog som stoppar det blödande sår jag orsakat. Ovissheten är svår. Den känns som ett återkommande piskrapp som viner längs min kropp. Ett litet felsteg och piskan når min bara kropp och lämnar ett rött, svagt blödande sträck. Kontrollen ligger inte i min hand. Jag får snällt stå kvar och vänta…vänta…vänta… Vänta på den stundande dom. En dom som kan slita hjärtat ur min kropp och jag får känna hur jag sakta dalar ner mot marken och känna hur den kalla snön smälter under min vissnande kropp.

Kom hem. Låt inte året sluta såhär. Jag kan bättre. Jag är inte känslokall.

”Knäpp-mamma! Pappa är mycket bättre än dig”

”…det är ditt fel att pappa inte är kär i dig!”

Jag älskar mitt liv som mamma NÄSTAN hela tiden. Med fokus på nästan.

Vi leker julafton idag. Skinkan är i ugnen, köttbullarna ska strax rullas och där i mellan försöker jag vara en pedagogisk konfliktlösare. Jag är kass på det! Före frukost gick jag in i klädkammaren och vek strumpbyxor ist för att riskera skrika åt krigsmakterna ute i vardagsrummet. Vid vilken ålder får barn hörsel, vett och minne? Eller har dessa tre egenskaper skippat att komma till mina barn?

Min fantasi om en harmonisk och myspysig ”julafton” har än så länge gått åt fanders. Gråten i halsen, dunkade huvud och inbitar till fötter. Tack för denna underbara morgon.

Ännu en kreativ arbetsdag

Att göra en bukett med 50 tulpaner o grönt är pilligt. Jag har försmå händer 😛

Vissa dagar är bättre än andra