Jag torkade snoret, tog en ipren och dök ner i sminkväskan. Att ställa sig och laga middag kändes allt för krävande och barnen var inte sena med att ropa JAAA till att äta på Lottas. Isabella sken upp som en sol när hon såg att det var Victor som stod i baren. ”Jag känner honom ju! Han är min kompis, eller hur mamma?”
I lite mer än två timmar satt de som små ljus och njöt av både middag och efterätt. Hur de orkade äta allt, vet jag faktiskt inte. Var lite orolig för magexplosion…. Väl hemma somnade de i ett nafs och det sista jag hörde Elias säga var – ”varje torsdag mamma, varje torsdag”
Jag är fortfarande lat. Mysbyxorna har inte åkt av än och jag har inte satt på mig linserna. Jag masar omkring med rufsigt hår och trötta ögon. Jag försöker intala mig att jag bara är lite hängig. Så fort jag passerar en spegel blundar jag. Jag vill inte se mina röda ögon och min röda näsa. Jag avskyr snor! Jag avskyr att frysa! Jag avskyr att inte vara fit for fight! Äh, jag är nog bara lite trött. Faktiskt.
Hallå!! Kan NÅGON komma och pyssla om mig nu?
ALLT HAR SIN TID 