Tiden läker alla sår

Det går över tills du gifter dig

Nu är jag inte gift och det har inte gått över helt än, men på god väg. Som alla andra dagar gjorde jag min morgonprocedur framför spegeln – inspektion av min kropp, jakten efter skavanker. Varje morgon hittar jag ett fel att störa mig på…och kampen mellan ängeln på den högra axeln och djävulen på den vänstra är i gång. Djävulen står där med ett hånflin och frågar högt om jag verkligen tänker tillåta mig att se ut så där. Fixa, fixa! Den fina lilla ängeln viskar med sin silkeslena röst att jag är smartare än så, jag vet vad som är rätt och fel. Idag tog jag strypgrepp på djävulen och kastade ut honom genom fönstret. Jag är så trött på att inte bara gilla läget.

Jag tvivlar på att jag och min kropp kommer bli bästa vänner inom den närmsta framtiden, men måste det vara målet? Kan vi inte bara vara vänner som tål varandra? Räcker det inte att jag kan äta allt utan att falla in i ångestens grepp? Att jag kan ta på mig en klänning och vara sjukt nöjd att graviditeterna inte har satt större spår än lite halvtrötta tuttar. Måste jag jaga den ideala vikten (enligt vården) och den ideala muskelmassan?

Det går hand i hand. Ju färre mardrömmar (bara 3 i år!), desto mindre ångest över maten. Hans övergrepp (vilket klent ord) har satt sina spår, men de börjar blekna. Jag låser inte alltid om mig och jag ryggar inte tillbaka om Anton närmar sig mig på fel sätt. Tiden läker alla sår och jag tror banne mig att ärret börjar blekna!

Jag är överlever allt!

En falsk trygghet

Min bästa hatkärlek – vågen. Jag vill inte ha den, men jag vill inte slänga ut den. Vi har varit bästa fiender så länge. Den har fortfarande en aura av ångest runt sig och då och då ropar den på mig med en dämpad, nästan omärkbar röst: Kom Camilla, kom. Ställ dig här, var med mig. Jag kan inte låta bli, jag blir förtrollad. När vågen viskar, slängs magiskt pulver över mig och jag tappar förmågan att stå emot. Min egna styrka mattas av och jag låter mig sväva in i kapseln av det förbjudna. Jag ser på siffrorna och låter min inre röst bedöma resultatet. Det går inte att komma från, jag blir fortfarande stolt när vågen visar en lägre siffra sen sist, även om det så bara handlar om gram. Det är sjukt! Jag har haft 3 återfall sen mitt första kroppsliga tillfrisknande för 8 års sedan. Det sista, hösten 2012, har nog aldrig riktigt lämnat mig. När ska jag släppa tagit på riktigt? Efter vågen kommer granskningen i spegeln. Jag ser att jag är smal, nästan för smal för mitt eget bästa. Jag vet att jag är en av de oförskämt bortskämda mammorna där graviditeterna inte lämnar några kroppsliga spår. Men ändå hittar jag något att kritisera. Jag blir förbannad på mig själv. Hade jag kunnat, hade jag gett mig en örfil och ställt mig i skamvrån.

Det här är min snuttefilt, min falska trygghet.

Ett omtumlande telefonsamtal

Det kom ett privat mail på facebook igår från en kvinna. ”Är G.L din pappa?” Tusen tankar. Var hon min bortadopterade storasyster? Hon var dotter till min okända farfar, med andra ord min faster. Min första reaktion var obehag. Jag blev illamående, äcklad. Sen kom tårar. Därefter tomhet. Jag har sen länge accepterat att jag aldrig kommer att få veta hur min biologiska släkt ser ut och att min far inte vill veta av mig. Jag vill inte veta. Jag behöver inte veta.

Kvinnan fick mitt nummer och ringde upp. Vi pratade länge. Jag berättade om min relation till hennes bror, det lilla jag visste om min farfar och relationen han hade haft med min farmor för 62 års sedan. Hon i sin tur berättade vad hon visste. För en kort stund ville jag be henne hälsa till min farfar, säga att jag fanns, men varför?

När jag skulle sova kom tankarna på min far. Han har varit en diffus fläck i ett moln av spritångor. Han kom och gick som han kände för. Oftast kom han inte alls. Ett barn är inte lika roande som en flaska. Jag kunde aldrig ge honom det rus han behövde. Jag skapade ansvar och skam. Som liten kunde jag inte förstå varför min far inte ville ha mig. Vad hade jag gjort för fel? Idag vet jag att jag är inte felet. Han är sjuk och vill inte bli frisk.

Inget i min vardag har förändrats. Allt är sig likt. Men nu vet jag i alla fall.

She said I don’t know what you did it for at all

After the sun always comes the rain
Followed by hurt and pain
After the light comes the dark
After the love comes the breaking of my heart

Gårdagens avsnitt av Veckans brott kastade mig tillbaka tio år. Inslaget var skrämmande likt. Det var mina tårar. Det var min upplevelse. Det var min smärta. Min historia blev nutid. Min vardag, min familj, mitt liv, försvann in i ett dunkel på några få sekunder. En frätande känsla kröp längs mina ben, ett vakuum omslöt mig. Jag kände inte madrassen under min kropp, jag kände inte Antons närvaro. Allt omkring mig försvann och utbyttes mot den instängda lukten av tvättmedel, damm och gammal, intorkad utlösning. Min kropp blev den där äckliga, söndertrasade saken som suttit fast på mig. Jag var inte jag längre. Jag blev hon jag var. Jag bet ihop för att inte skrika rakt ut. Anton drog mig till sig, la mig tätt, tätt intill, precis som i en kokong. Första känslan var ännu mer panik. Hans kropp mot min kändes som ett påhopp, som att jag skulle smitta honom med min smuts.

Min kropp har sovit i natt, men inte jag. Jag har legat på vakt, varit beredd på att fly. Idag är jag i passagen mellan det som var då och det som är nu. Det känns fortfarande tungt att andas. Ångesten har glidit in i varenda cell i min kropp och det enda jag kan göra är att härda ut. Kämpa emot gamla demoner.

She said I don’t know what you did it for at all

Rädda mig från liggsår

Sjukskriven. Första dagen imon och jag är redan rastlös. Kan en vecka passera fort? Jag kommer få liggsår och bli kräkless på slappna av och ta hand om dig, ta en promenad och andas in hösten. Jag andas varje dag, jag tar hand om mig själv när jag duschar på morgonkvisten och promenader får jag titt som tätt ändå.

Jag ska vara duktig – mysa ihop i soffan med vidriga tjejfilmer och förtränga känslan av lathet…det är det värsta av allt, känslan av att vara klen och lat. F*n!! Jag är allt annat än en soffpotatis! Men om detta kan bespara oss från vidare problem, så är det värt vartenda liggsår.

Olidlig väntan

Åtta veckor av begynnande längtan. Åtta veckor ny kärlek. Är det över nu? Hur kan något bli så stort i ens hjärta på så kort tid? Tiden har stått stilla sen 11:30. Är alla finnar, allt illamående, ryggbesvären, mitt svajande humör helt förgäves? Jag har grinat bort min mascara och smutsat ner den vita soffkudden. Tillbaka till vardagen imon igen. Hatar att stirra i taket.

Min BM rekommenderade mig att ta ner tempot och ta det lugnt med tunga lyft, med tanke på historiken. Flytten kom lägligt, jag slipper bära 😛

Hjärtat i halsgropen

Sprutande tårar. Blodpöl. Mammaångest.

Varför är jag ensam hemma med barnen när Bella sätter kniven i handen? Varför gav jag henne just den där kniven när vi skulle göra fruktsallad?

Tur att Elias, världens bästa storebror, var på plats! Han hämtade hushållspapper och handduk så jag kunde stilla blodflödet, höll lillasyster i handen och gjorde sitt bästa för att få henne att skratta.

Det behövdes inte sys, så en timma senare satt vi i soffan med ett tejpat sår och fruktsallad framför barnprogrammen. Slutet gott, allting gott!

Morgonvikt

Jag vägde mig innan frukost och jag har kommit över 55 kg-sträcket.

55,8

Jag känner faktiskt glädje och nästan helt fri från ångest!!

A thousand tiny pieces

Let’s play this one out, until it explodes
Into a thousand tiny pieces
What’s the story universe
You are melody in numbers
You were shapes you were rhythms
There are signs that we can learn
Place over the heavens
To predict how long we’ll burn
How long will I last?
Can you turn up the heat?
What star am I circling?
What’s circling me?
Am I ebb, am I flow?
My lack of control
Turn it on, turn it up
Say yes, play no

Things keep changing

Jobb i natt. Nyvaken. Det var gudomligt skönt med en promenad i morse. Mersmaken kom direkt. På gott och ont.

Things keep changing

Morgonstund har kaffe i mun

Slötitta på tv och dricka kaffe i sängen. Bra start på dagen! (Frukosten får vänta)

Kl.9 händer något stort. Stort för mig. Jag och Nina ska ut och gå. En mjukstart och resultatet ska bli slående – inget återfall! Successivt ska jag vänja min ”dumma” del av hjärnan att motionera utan att sluta äta, utan mål att gå ner i vikt, utan hysteri. Den här gången ska jag klara det!

Jag är rädd på ett bisarrt sätt. Dessa månader med sakta viktuppgång har fått mig att tappa kontrollen över ett invant beteende som har funnits hos mig i 15 år (!!!), men samtidigt lärt mig få kontrollen över mig själv. När jag har mått dåligt har det känts lugnande att inte äta. Jag har ”renat” mig själv när det förflutna har varit för påträngande. Men nu är det dags att leva utan ångest och rädsla! Jag har inte tid att ha en kropp som inte hänger med.

Heja mig! 🙂