Delat föräldraskap

Jag känner sorg. Det är svårt för mig att förstå vissa vuxna människors resonemang, hur är det då inte för ett barn?

Det har varit många känslor i omlopp den senaste tiden. Kramar och mysstunder i knät har växlats med raseriutbrott och otröstliga tårar. Hur hjälper man ett barn att förstå tillvaron, när man själv inte riktigt förstår? Hur trollar man bort känslan om att vara bortvald?

Det här tar på mina krafter. Jag har fullförståelse för utbrotten, för alla fula ord som flyger o allt stampande i golvet…men hur länge kommer jag ha energi till detta? Vore det inte för änglarna som jag vaknar med och Antons enorma tålamod hade jag nog kastat in handduken vid det här laget.

Mamma-guden ge mig styrka!

Dagens dilemma

Jag har bott i stan i ett år nu. Jag har kört barnen 2,5 mil varje morgon, varannan vecka, till dagis/skola. Just då var det ett bra alternativ. Jag (Vi?) ville inte bryta all deras trygghet. Det kändes som separationen i sig var tillräcklig. Men idag känns det där valet inte lika självklart…

Det är dryga mil i bilen varje dag. Tid som försvinner som kan användas till annat. Och hur lätt är det för barnen att hitta vänner här, när de spenderar dagarna på en helt annat ort? Jag är trött på att köra ut från stan och sen tillbaka. Som man bäddar får man ligga gäller inte här 😛

Så vad göra? Peppa barn och ex att byte av skola är bäst för alla! Ett lätt drag? Oh no! Elias vill ena dagen, andra dagen inte. Mitt ex…alla går att köpa. Haha!

Gör om, gör rätt

Det finaste och största jag har, är nu åter hemma.

Jag har funderat lite på mitt senaste inlägg. Självklart kommer de förlåta mig och säkert även förstå. Den mamma jag är idag, var jag inte då. Orken fanns inte, likaså tålamodet. Hur jag var som mamma, speglade det jag kände inom mig: hopplöshet, förtvivlan och längtan bort. Min oförmåga att vara en bra fru och älska min dåvarande man, gick ut över hela familjen. Jag var en mindre bra mamma. Vem vill ständigt vara trött och ilsken? Mina barn förtjänar bättre!

Allt har sin tid. Precis allt. Tiden för lycka och välbefinnande är här.

Kan man separera lyckligt?

Kan barnen bli lyckliga, riktigt lyckliga, trots att de måste ”flänga” mellan två hem? …kommer de ta skada?

Barnen kom idag. Jag såg sorgen, speciellt hos Elias, bland deras leenden. Hur gör de? De skiner upp som solar när de kommer springandes till min famn, men de måste vinka adjö, adjö till sin far. Hur hanterar de denna situation?

Jag beundrade min vackra, sovande dotter ikväll. Jag ville väcka henne, be henne om ursäkt för att jag tvingar henne att leva i två hem. Tårar började sakta falla.

Jag har tänkt på innebörden om så många gånger. Om jag hade gjort så, om han hade gjort si eller om vi hade gjort något helt annat, men det spelar ingen roll. Om existerar inte. Vi var inte rätt. En dag kommer de att förstå…eller hur? Visst kommer de förlåta mig…oss…?

Kommer tävlingen fortgå hela livet eller är det så här i ”början”? Som en outtalad tuppkamp om vilket hem som tillfredsställer barnen mest, vilka regler som är bäst, vem som är den ultimata föräldern…
Jag flyttade. Jag rev upp deras tillvaro. Jag tvingade dem till här. De kan inte förstå de händelseförlopp som drev mig (oss) till detta. De ser inte kärlek som försvann, de ser mamman som inte längre ville. Vad försöker jag uppnå? Jag kan inte bli bäst för tillfället.

Och jag? Jag har gått vidare. Börjar ett nytt liv. Jag är tillfredsställd på alla plan. Inget kaos. Lycklig. Jag sover gott och äter igen. Men ibland, när allt är stilla, undrar jag – kan man separera lyckligt? Kan man gå vidare, men ändå sörja? Jag sörjer alla hårda ord, dolkarna vi satte i varandras hjärtan, missförstånden, allt baktalande. Jag sörjer det som förvärrade allt. Får jag sörja fast mitt hjärta är lyckligt?

Hemma på Teg!

Nu är vi hemma! Det finns ingen skönare säng än sin egna.

Om en timma far mina troll och ska vara borta i 2,5 vecka. Hur ska det här gå? Tårarna bränner redan i mina ögon. Jag är en sån grin-mamma! När ska jag vänja mig?

Mamma till salu. Barn bortskänkes.

Du är dummast i världen
Du är elak
Bajs-mamma

Nu ska jag sälja dig och köpa en ny iPad!

Häromdagen var jag billig…iPad-billig.
Häromdagen var mina barn billiga…hur billig vågar jag inte erkänna (ett par ”skopunkten-skor-billig”)

Var går gränsen till ”du är inte lämplig som mamma”? Är det när man kokar och vill stoppa huvudet i en snödriva? Är det när man hör sig själv skrika och det råkar slinka ut en svordom? Är det när man tänker tanken att avsäga sig mammarollen och ge pappan fullt ansvar? Är det när man vill slänga tallriken i golvet och bara morra?

Mina tårar sprutade. Just då, kl.16:53 i måndags, ville jag inte mer. Jag ville slå numret till Micke och beordra honom att hämta hem våra barn till sig och radera allt som hade med mig och göra i vår barns huvuden. Jag ville verkligen inte vara mamma! Efter enbart en timma tillsammans var ett bråk i rullning. Varför i h-vete då? De var hungriga, men maten var självklart för varm. Nej, för kall. Jag hade delar köttet fel. Förstora bitar. Nej, försmå. Nej, jag skulle inte ha delat alls. Nej, nej, nej!

Skitmamma!

SKITUNGE, ville jag skrika högt. Barnsligheten är som störst när jag kokar inombords.

Det är inte lätt att vara mamma. Det är inte lätt att klara det på egen hand när blodsockret är lågt, när syndafloden sipprar mellan benen och när stoltheten ska bevaras. Det är inte lätt att vara själv oavsett anledning. Jag vill kunna resonera klokt och ”korrekt”…det kommer jag aldrig kunna…

Jag älskar min barn. Jag ”avskyr” mina barn…i 34 sekunder…

Och ångesten över att göra fel, att bli för arg, att vara för hård, att inte älska dem tillräckligt mycket…att inte vara e helt okej mamma. Ångesten över att mina beslut skadar mina barn, mer än vad de gör nytta, att allt bara ska bli hiskeligt fel och jag inte inser det förrän det är försent.

Det är inte lätt att vara mamma. Det är inte lätt att göra rätt.

När barnen hade somnat, satte jag mig i soffan med lite choklad i en skål och Amarone i glaset. Det kanske inte är så illa ändå, barnen sover iaf 11 timmar per natt och vem kan ”avsky” mammarollen då?

”Knäpp-mamma! Pappa är mycket bättre än dig”

”…det är ditt fel att pappa inte är kär i dig!”

Jag älskar mitt liv som mamma NÄSTAN hela tiden. Med fokus på nästan.

Vi leker julafton idag. Skinkan är i ugnen, köttbullarna ska strax rullas och där i mellan försöker jag vara en pedagogisk konfliktlösare. Jag är kass på det! Före frukost gick jag in i klädkammaren och vek strumpbyxor ist för att riskera skrika åt krigsmakterna ute i vardagsrummet. Vid vilken ålder får barn hörsel, vett och minne? Eller har dessa tre egenskaper skippat att komma till mina barn?

Min fantasi om en harmonisk och myspysig ”julafton” har än så länge gått åt fanders. Gråten i halsen, dunkade huvud och inbitar till fötter. Tack för denna underbara morgon.

Bajsar du mamma?

Har jag tur kan jag smita in på toan och få några minuter för mig själv. Om inte…”Bajsar du mamma?” Att redogöra sitt toabesök för en 4-åring tillhör vardagen. Likaså att passa klockan, önska sig 19 armar till eller kanske rent av en klyvning av sig själv i julklapp.

Nej, jag skiter inte, jag andas! Jag försöker hitta någon form av njutning med att sitta med kjolen uppdragen till midjan, med 4 söta ögon stirrar på mig. Vid vilken ålder barnen släpper ens hand?

7:11, sätt fart kvinna! Fram med kläder, tandborste, packa Elias ryggsäck (varför var jag så lat igår kväll?) Sätt fart! Nu!
7:17 Varför sitter jag kvar med kaffet i handen? Jag är i alla fall inte naken.
7:40 I bilen. Tårarna bränner innanför ögonlocken. Dags för pappa-vecka.

Isabellas förskola hade planeringsdag igår, så hon/vi fick en riktig mysdag med hårfix och cafébesök

Sista morgonen

En frukost helt olik de andra. Jag kan inte se på Sex and the city, jag kan inte ”mysa runt” i tjocksockar och min gigantiska tröja, för allt är nerpackat. Precis allt. Någonstans ligger även min ring. Att en sån liten sak kan vara så värdefull…magen vänder sig ut och in när jag tänker på allt. Tårarna lyser med sin frånvaro, men mitt hjärta skriker.