John Blund kom tillbaka

Jag är måttligt less på att vara vaken. Mina ögon bränner. John Blund har dissat mig flera nätter. Jag måste ha retat upp honom något enormt mycket eller så är det den mänskliga faktorn…Elias drömmer och vill vara nära, Cornelia är redigt förkyld (igen) och sover sittandes i min famn. Jag befinner mig i ett zombielikt stadium.

I fredags kom de stora hem igen och familjen blev åter komplett. Vi började helgen med Isabellas innebandy. Vissa flickor mer vilsna än andra på plan 😛

Corre har övat hela helgen på att sitta och har nu blivit en riktig hejare på det 🙂

Söndagsångesten är borta. Stoppad i en påse och slängd i soporna. Det är dags att glömma och förlåta. Det är svårt att gå vidare om man håller kvar i det förflutna. Jag hoppas det är lika lätt i verkligheten som i tanken 😛

Hej så länge!

And the world is closing doors

Vissa dagar vaknar det gamla till liv. Magen knyter sig och tankarna snurrar. Min energi försvinner. Jag vill sova bort känslan av olust. Jag vill skrika ut smärtan som pulserar, men det enda jag kan få fram är tystnad. Jag har dränkt mina egna känslor.

Don’t speak to me this way

Ett naivt svek som borde vara glömt, men såret blöder än. Den tunna skorpa som bildats, slets loss i ett ryck. Det är ett dårskap.

Kastar in handduken för ikväll

Dagen har varit ”intensiv”, så jag har slängt mig i sängen med en kopp kaffe och försöker hitta lugnet. Det är bara att inse att kroppen inte orkar lika mycket som viljan. Tänk att så lite som att lämna/hämta barnen, tandläkaren och en kaffe på BB med Ida är tillräckligt.
Jag fick en mysig stund med min blivande svärson – en liten plutt på 2,7 kg och 46 cm. Hjärtskärande söt! Jag var på vippen att kidnappa honom 😉

Jag lyssnar på Moby och reflekterar över livet. Don’t speak to me this way. Don’t hurt me again. Don’t let me make the same mistake again
You will look for me and I’ll be gone
Kort och koncist.