Tiden läker alla sår

Det går över tills du gifter dig

Nu är jag inte gift och det har inte gått över helt än, men på god väg. Som alla andra dagar gjorde jag min morgonprocedur framför spegeln – inspektion av min kropp, jakten efter skavanker. Varje morgon hittar jag ett fel att störa mig på…och kampen mellan ängeln på den högra axeln och djävulen på den vänstra är i gång. Djävulen står där med ett hånflin och frågar högt om jag verkligen tänker tillåta mig att se ut så där. Fixa, fixa! Den fina lilla ängeln viskar med sin silkeslena röst att jag är smartare än så, jag vet vad som är rätt och fel. Idag tog jag strypgrepp på djävulen och kastade ut honom genom fönstret. Jag är så trött på att inte bara gilla läget.

Jag tvivlar på att jag och min kropp kommer bli bästa vänner inom den närmsta framtiden, men måste det vara målet? Kan vi inte bara vara vänner som tål varandra? Räcker det inte att jag kan äta allt utan att falla in i ångestens grepp? Att jag kan ta på mig en klänning och vara sjukt nöjd att graviditeterna inte har satt större spår än lite halvtrötta tuttar. Måste jag jaga den ideala vikten (enligt vården) och den ideala muskelmassan?

Det går hand i hand. Ju färre mardrömmar (bara 3 i år!), desto mindre ångest över maten. Hans övergrepp (vilket klent ord) har satt sina spår, men de börjar blekna. Jag låser inte alltid om mig och jag ryggar inte tillbaka om Anton närmar sig mig på fel sätt. Tiden läker alla sår och jag tror banne mig att ärret börjar blekna!

Jag är överlever allt!

Superfräscha morsan och lillfisen

Ser ni finnen i pannan? Den går inte att missa! Sådana ungdomliga saker får man när man klagar på ålderstecken som rynkor (kunskapsstreck enligt min mor) i pannan. Inte illa att ha en kropp som försöker motbevisa ”åldersnoja” 😛

Trött är jag också. Det går heller inte att missa. Men det hör tydligen till. Var hos barnmorskan igår och fick ett stick i fingret. Mitt hb börjar äntligen gå åt rätt håll, så förhoppningsvis försvinner huvudvärken och mina blåmärken snart.

Slutgnällt för idag. Nu ska vi rycka upp oss och göra oss klara för en tripp till Ida och bebis-Hampus.

Det bor en fjortis i oss alla ;)

Jag får skryta hur mycket jag vill! Alla kossor får det.

Det är förbaskat skönt att se att även denna gång fungerar promenader, för jag verkligen avskyr att träna. Det är svettigt och dessutom kryllar det av läskiga människor med maniskt beteende och perfekta rumpor. Haha!

Bebismagen är ett minne blott och favoritjeansen sitter som de ska. Kossan mår.
Mu 🐮

Ps. Nina och Maria, ni ingår inte i gruppen läskiga och maniska.

Jag hade en gång en mage

Veckan före Cornelia föddes hade jag en dejt med Nadja. Här är resultatet.

 

 

Jag skryter och jag skäms inte!

Jag mår! Tredje barnet och kroppen samarbetar än. Nu ska bara degen bort 🙂

Mitt i prick!

Kan man separera lyckligt?

Kan barnen bli lyckliga, riktigt lyckliga, trots att de måste ”flänga” mellan två hem? …kommer de ta skada?

Barnen kom idag. Jag såg sorgen, speciellt hos Elias, bland deras leenden. Hur gör de? De skiner upp som solar när de kommer springandes till min famn, men de måste vinka adjö, adjö till sin far. Hur hanterar de denna situation?

Jag beundrade min vackra, sovande dotter ikväll. Jag ville väcka henne, be henne om ursäkt för att jag tvingar henne att leva i två hem. Tårar började sakta falla.

Jag har tänkt på innebörden om så många gånger. Om jag hade gjort så, om han hade gjort si eller om vi hade gjort något helt annat, men det spelar ingen roll. Om existerar inte. Vi var inte rätt. En dag kommer de att förstå…eller hur? Visst kommer de förlåta mig…oss…?

Kommer tävlingen fortgå hela livet eller är det så här i ”början”? Som en outtalad tuppkamp om vilket hem som tillfredsställer barnen mest, vilka regler som är bäst, vem som är den ultimata föräldern…
Jag flyttade. Jag rev upp deras tillvaro. Jag tvingade dem till här. De kan inte förstå de händelseförlopp som drev mig (oss) till detta. De ser inte kärlek som försvann, de ser mamman som inte längre ville. Vad försöker jag uppnå? Jag kan inte bli bäst för tillfället.

Och jag? Jag har gått vidare. Börjar ett nytt liv. Jag är tillfredsställd på alla plan. Inget kaos. Lycklig. Jag sover gott och äter igen. Men ibland, när allt är stilla, undrar jag – kan man separera lyckligt? Kan man gå vidare, men ändå sörja? Jag sörjer alla hårda ord, dolkarna vi satte i varandras hjärtan, missförstånden, allt baktalande. Jag sörjer det som förvärrade allt. Får jag sörja fast mitt hjärta är lyckligt?

Tisdag – egotid

BH-lös, orakade ben, kaffe och sandwich i handen. Just idag älskar jag tisdagar. Mobilen är tyst, tvn är på låg volym och blåsten viner utanför. Det här är precis vad jag behöver – dejt med soffan. Kärlek på hög nivå! Inga måsten, bara jag och mitt egocentriska ego.

Misommar och dagen efter

Midsommar på Vitskär med goa vänner. Musik, mycket mat och ännu mer att dricka. Vi spårade. Det blev kaos i stugorna. Katterna flydde fältet. Helt obeskrivligt kul. Vi avslutade kvällen med rock n roll-korv, en däckad A och en däckad G. En helt perfekt kväll/natt helt enkelt!

Så blev det midsommardagen, alla började vakna till. Den påträngande verkligeheten fick mig att kliva upp och städa till benen vek sig. Jag vet inte vad som smärtade mest – magen, huvudet eller insikten av det som var och hur det hade kunnat bli.

Wake up call

Vid något tillfälle får man ett riktigt wake up call och inser allvaret. Man inser det faktum att nu måste en förändring ske. Allt för länge har jag ignorerat kroppens signaler och ångat på likt ett lokomotiv.

Jag pausar nu. Gör om, gör rätt.