Jag hade en gång en mage

Veckan före Cornelia föddes hade jag en dejt med Nadja. Här är resultatet.

 

 

Kom ut!!

Kl. 2:30
Jag kan inte sova. Inte för att det gör ont, utan för att jag stör mig på den tickande klockan på vägen, för att Anton sover helt obehindrat i sängen bredvid, för att jag är hungrig, för att jag inte ligger i min säng. I 113 dagar har denna mentala påfrestning pågått. Jag trodde det skulle vara över igår.

Kl. 6:55
Vaknat på fel sida idag. Har inte bestämt om jag ska grina eller morra. Kanske båda delarna? Vill hem till mina barn.

Kl. 8:40
Nu sitter en elektrod på bebisen huvud, BM har grejsat där nere, så nu jäklar är vi igång!!!
.

Bebis på G – vattnet har gått

Taggad till tusen! Dock är hon inte lika snabb som sina stora syskon. 7 timmar sedan vattnet gick, men bara fjuttiga små fis-värkar. Jag trodde vi skulle ha en liten vid det här laget 🙂

Världens längsta tjockis-tid

Sista delmålet är här: 35+0, 34 dagar kvar till BF. Tänk att vi har nått ända hit! *hoppar av glädje med en viss bitterhet* Jag har tappat räkningen på alla turer till både Specialistmödravården och förlossningen. Nu väntas bara vanliga besök hos barnmorskan.

I andras ögon har tiden gått fort, i min värld har den masat sig fram värre än en snigel med skavsår. ”Värsta” graviditeten hittills. Min mage är liten, mina fogar mår bra och jag är fortfarande relativt smidig, så jag borde inte klaga…men JAG ÄR LESS! Så, min lilla snutta, kom ut nu! Räcker det inte att du och min kropp har bråkat med mig i 16 veckor? Du ska ha ork att bråka med mig sen också. Det är väl lika bra att förbereda mig på att gå över tiden och en förlossning på flera dygn. Jag är inte alls bitter.

 

Powernap. Nadja tar god tid på sig att byta objektiv.

Bitterfittan grinar offentligt

Åt h-vete med läkarens restriktioner. Jag är lika trotsig nu som när jag var 16. Jag stoppade lurarna i örat och tog en promenad. Sol och uppknäppt jacka. Jag är less på att se min sura nuna i spegeln. Det var fantastiskt! Det var gudomligt! Det var allt annat än att stirra ut genom balkongdörren.

Plötsligt kom de, tårarna. Jag kunde inte hejda dem från att falla. Mitt hjärta lättade en aning. Mitt leende lös i kapp med solen. Vilken syn! En grinande kvinna på promenad. Jag tror till och med jag glömde sjunga tyst för mig själv. Haha!

Sakta men säkert mot målet

Vi har gått in i vecka 34, en vecka kvar till delmål fyra. Vilken lycka!

Ömma tuttar, sabbad rumpa, halsbränna, finnar…i alla fall inga hemorojder!

Fejkad magsjuka?!

4:52. Hungrig.

Antons och Bellas bacillusker nådde mig med tillslut. Med min oerfarenhet gällande magsjuka, vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig, men att bara använda kräkreflexerna 3 gånger känns lite torrftigt?! Blir det inte mer? Iofs räckte dessa gånger att göra mig både yr, matt och för att tillkalla på mer förvärkar, men ändå! Är det detta som är fejkad magsjuka?

Anton däremot tar denna sjuka på allvar och är helt utslagen i soffan (vi kom aldrig till sängen igår kväll). Rederiet håller mig sällskap. Tony har nyss fått veta att Reidar Dahlén är hans biologiska far.

När går det att dricka kaffe utan äckliga konsekvenser? Hann bara med en mugg igår…kanske därför jag spyr – kaffeabstinens? 😉

Det kan hända mycket på 10 veckor

Det är nästan exakt 10 veckor mellan bilderna, en explosion. Jag har blivit framtung.

Jag trodde i julas att jag skulle få uppleva våren genom ett fönster på Barn4/Neo, inte genom vår balkong. Jag är överlycklig att allt har gått vägen och att jag faktiskt är hemma med både halsbränna och ilningar mellan benen. En annorlunda variant av lyx 😉

I måndags trodde jag att vi kunde fly magsjukan genom att hålla Isabella hemma från dagis. Tji fick jag. Den blivande pappan springer maraton mellan soffan o lill-toan. Jag ”isolerade” helt enkelt fel person!

Guldstjärna till mig

Jag fick en guldstjärna hos barnmorskan igår – jag har gått upp 1 kg på två veckor. Rekord! Totalt 5 kg nu 🙂 Jag firade med 3 kanelbullar och att ligga raklång i soffan och stirra på mina röda tånaglar 🙂 Vid de tidigare graviditeterna har jag gått upp 8 och 10 kg, undra vad slutvikten blir denna gång?!

Barnen är åter. Liv i luckan, frukost i sängen innan skola/dagis och fler teckningar till bebisen i magen. Den här veckan hålls Isabella hemma. Magsjuka härjar på dagis och jag vill inte ta några risker.

Jag avundas er!

I 13 veckor har jag bott i denna disiga bubbla. Om jag är less? Inte alls. Det är så njutningsfullt att sitta i soffan och grina åt diverse filmer. Om det är ensamt? Inte alls. Mitt schizofrena jag håller mig sällskap. Jag får så intelligenta och korrekta svar på varje fundering jag har. Jag kan fantisera om snuskiga möten med min man helt ostört, jag kan sitta i underkläderna från morgon till kväll, sova tills det är dags för middag eller stå i duschen tills hela kroppen ser ut som ett föråldrat russin. Ni andra måste vakna till en skrikande klocka och kliva upp i ottan, arbeta/plugga hela dagarna och sen stressa hem för att hinna äta middag innan alla inplanerade aktiviteter. Ni måste ställa in träningspass och skjuta på kaffe-dejten med bästa vännen för att hinna umgås med er bättre hälft när barnen har somnat för natten. Eran vardag suger och jag avundas er. Lyxen som ni har i tillvaron, men inte ser, är att ni kan knulla (ursäkta mitt val av ord, men i min bubbla är det ett ytterst vackert ord. Rullar så fint på tungan) hämningslöst utan att behöva se oron i er partners ögon pga rädsla att göra mer skada än nytta, ni kan lyfta upp era barn när de slår sig och ni kan bära en matkasse från affären utan att riskera något ödesdigert.

Jag vet att det är en begränsad tid, att det snart är över, men det ger ingen tröst. Jag är van att klara mig själv, inte behöva be om hjälp med allt som innebär ansträngning. Jag är inte van att vara ensam den största delen av dagen och behöva vänta på allt och alla, men det som plågar mig mest är att se hur min familj påverkas av det här. Mina barn har blivit överbeskyddande poliser, min mamma och svärmor slutar andas vid varje återbesök på sjukhuset och Anton…hans nojighet är stundtals mycket enerverande och glädjedödande, men jag vet att allt är av kärlek och det har faktiskt börjat bli oerhört charmerande. Min oförmåga att hantera och visa oron jag faktiskt känner, får mig många gånger att bete mig som en ragata och detta tvingar jag mina närstående att stå ut med. De får handskas med mitt dåliga tålamod och med bitterheten som kommer titt som tätt. Hjärnspöken plågar mig vissa dagar och då tittar den svartsjuka bitchen fram. Inget av det här är inte rätt, men jag vet inte hur jag ska bete mig! Det händer att jag fuskar, tex när Isabella råkade göra sönder några glas på Expo. Hon kröp ihop som en boll och blev jätteledsen. Självklart lyfte jag upp henne (vilken mamma gör inte detta, oavsett förmaningarna som haglar) och försäkrade henne om att det inte var hela världen men nästa gång är det bättre om hon ville lyssna på mig…. Detta fick konsekvenser, men vad skulle jag ha gjort? Ibland vill jag bara gråta stora krokodiltårar, men tänk om jag tappar den lilla kontroll jag har? Jag längtar till den normala vardagen, när jag åter kan bli stålkvinnan och ha koll på läget.

Nu till något positivt!! 🙂 Vi var på återbesök på specen igår. Bricanylen hjälpte, så livmodertappen är oförändrad sen förra veckan och bäst av allt – Mini-knas växer så det knakar! Ett snäpp upp på gravidogrammet, vilket innebär bättre chanser om hon ploppar ut. Självklart tog läkaren ner mig på jorden och påpekade att hon låg ”fel” (näsan mot blygdbenet), så hon kunde inte ta ett korrekt mått. Suck. Glädjedödare 😛 Hon har sjunkit ännu längre ner. Mina lungor är tacksamma för det, för egen del hade hon gärna fått ligga längre upp…men man kan inte få allt här i välden 😛