Familjens damer pysslar på

En vända till förlossningen

Vem är mest envis, jag eller min sambo? Oftast jag, men igår vann Anton. Efter mycket tjat gick jag med på att åka in och tur var väl det. Gårdagens SD hade gjort påverkan. Bricanyl sattes in och efter några timmar åkte vi hem. En överfull förlossning och närheten till NUS gjorde vår egen säng till ett bra alternativ.

Ser ni hur hon plutar med sin mun? 🙂

Det var nog ett dåligt beslut av mig att putsa kopparkåpan till fläkten i måndags, men den ropade verkligen efter min beröring…ja, jag saknar att få städa… (Resultatet blev slående!)

Vi har återbesök till specen på måndag och till dess ska jag tygla mina städinfall och njuta framför tvn.

Reservdäck?!

Reservdäck är onödigt. Finns viktigare saker att ha i bilen…

She said I don’t know what you did it for at all

After the sun always comes the rain
Followed by hurt and pain
After the light comes the dark
After the love comes the breaking of my heart

Gårdagens avsnitt av Veckans brott kastade mig tillbaka tio år. Inslaget var skrämmande likt. Det var mina tårar. Det var min upplevelse. Det var min smärta. Min historia blev nutid. Min vardag, min familj, mitt liv, försvann in i ett dunkel på några få sekunder. En frätande känsla kröp längs mina ben, ett vakuum omslöt mig. Jag kände inte madrassen under min kropp, jag kände inte Antons närvaro. Allt omkring mig försvann och utbyttes mot den instängda lukten av tvättmedel, damm och gammal, intorkad utlösning. Min kropp blev den där äckliga, söndertrasade saken som suttit fast på mig. Jag var inte jag längre. Jag blev hon jag var. Jag bet ihop för att inte skrika rakt ut. Anton drog mig till sig, la mig tätt, tätt intill, precis som i en kokong. Första känslan var ännu mer panik. Hans kropp mot min kändes som ett påhopp, som att jag skulle smitta honom med min smuts.

Min kropp har sovit i natt, men inte jag. Jag har legat på vakt, varit beredd på att fly. Idag är jag i passagen mellan det som var då och det som är nu. Det känns fortfarande tungt att andas. Ångesten har glidit in i varenda cell i min kropp och det enda jag kan göra är att härda ut. Kämpa emot gamla demoner.

She said I don’t know what you did it for at all

Grym arbetsfördelning

Mitt möglande fick en paus idag. En barn- och matchfri lördag innebär lite shopping till hemmet. Vi kom hem med bland annat en ”skötväska”, dvs en adidas i den praktiska färgen vit. Me like, me like! Nu har jag återgått till mitt möglande igen och underhåller mig med Sverige-Lettland. Undra om Anton har förstått hur ointresserad jag är av sport? Att tvätta bilen är mer roande…

Min lilla dotter föll som en fura hos läkaren i torsdags. Hon fnittrade och blinkade som bara den med sina långa ögonfransar. Hennes små kinder färgades röda och hennes mun gick i ett. Det ska börjas i tid 😉
Hennes medicinering maximerades och ny remiss till barn skickades. Det hade varit skönt att få lite ordning på hennes astma. Mer sömn och mer ork hade inte skadat.

Den här mannen alltså. Han gör mig galen! Det kan ju inte vara normalt att gå igång på någon som ”struttar” omkring i strumplästen och mössan på sniskan? Jag har dock aldrig påstått att jag är normal… Han är inte bara grym på att göra mig galen, han vet hur man lägger upp arbetsfördelningen på bästa sätt (i alla fall idag) – han placerar mig i sängen (första parkett för att studera hans klämgoa rumpa) medan han själv styr upp vårt sovrum. Jag fick det bäst 🙂

Nu ska jag mögla vidare och flörta till mig lite fotmassage.

Hur min familj ser mig

Visst är jag vacker? 🙂

Tydligen tycker Anton att jag pruttar mycket. Om det är någon det sprakar om, så är det faktiskt han själv. Så det så! 😛

Tredje trimester

Sista tredjedelen av graviditeten är här. 81 dagar kvar till beräknad dag.

Allt såg bra ut idag på kollen. Mini-knas är fortfarande en mini, men följer i alla fall sin egna kurva. Jag ska försöka bättre på mitt matintag till nästa gång och ska lämna nya prover imon, men i övrigt var allt bra även med mig. Tiden kryper fram. Jag vill bebis-gosa!!

Babyshower

Mina fina flickor överraskade mig igår med en lunch med bubbel och rosa paket. Just perfect!

Jag förstod att något var i görningen när Anton berättade att något ”kuligt” skulle ske efter Bellas dans…för Anton, du suger på att överraska mig 😉 Jag har gett dig några hintar under sjukskrivningen att jag behöver muntras upp, men det är tydligen en tjej-grej…

Med en mössa för ögonen virrade Anton bort mig under bilfärden, men trappuppgång till Nina och Mackan avslöjade slutdestinationen. En gravid kvinnas luktsinne går inte att lura. Haha! Jag fällde några lyckotårar när öppnade ögonen och såg hur fint de hade gjort. Ren och skär lycka! Energiboost till tusen 🙂

Tack Nina, Johanna, Therese och Ida för igår. Mitt hjärta är alldeles varmt!

Du är bajs, mamma!

Pappa också. Anton med. Alla är bajs!

Kan en människa mögla ihop?

Klådan på min kropp är logiskt sett hormoner, men i min lilla värld i soffan är det mögel som växer på min kropp.
De lever huvudsakligen på att bryta ned dött material, men kan växa i levande växter och insekter och framkalla sjukdom. Dött material…mina hjärna är understimulerad och krymper sakta, sakta och är ett lätt byte för mögel oavsett om jag är en människa eller insekt.

Åtta veckor i min nya värld. En extremt rutinmässig värld där allt handlar om väntan.
…vänta på att Anton ska komma hem från jobb, träning och matcher
…vänta på att det ska bli barnvecka
…vänta på att veckorna ska passera, så jag kan få sära på benen och trycka ut vår lilla Mini-knas

Jag väntar i alla fall inte på döden…alltid nått 😉