Never ending story

Nu värker det i mitt hjärta! Jag vill ha hem mina troll. Gosa tills kroppen blir riktigt varm och tjata tills öronen trillar av.

Elias 6 år

För 6 års sedan var jag på väg in på förlossningen så här dags. Minusgrader, ett lätt täcke av snö på marken och värkar var 4:e minut. Plaskblöt längs benen pga fostervatten och lite smått chockad. Det var dags nu!! 20 veckors sängliggandes var över.

En timma senare låg en röd, liten Elias på mitt bröst och gnydde. På några minuter förändrades mitt liv radikalt. Jag har varit mamma i 6 år och min son har överlevt! 😛

GRATTIS VÄRLDENS BÄSTA ELIAS PÅ DIN DAG!

Things ain’t moving quick enough for me

Jag är ledig i hela 40 timmar och jag kan sova i mer än 4 timmar innan klockan ringer!! 55 arbetade timmar känns… Om jag njuter? JAAAA!

Allt går i ett rasande tempo (är jag förvånad?) och jag försöker hänga med. Jag håller i ändan på repet och flyger efter i alla turer som sker. Jag skrattar. Jag gråter. En ny dimension av livet.

Var har jag hamnat? Vems dröm befinner jag mig i?

Wishing, wanting for something more, always better than I had before.
Who knew these dreams would come true? And I run, the red won’t stop at night I don’t care for traffic lights.
Things ain’t moving quick enough for me

En månad likt ett år

720 timmar har passerat, men känns mer som 8640 timmar.

Hur är det möjligt? Hur kan en månad vara så intensiv och händelserik, att det känns omöjligt att allt ryms inom 30 dagar? Har jag ens sovit? När hann jag det i så fall?

Min vardag, mitt liv har vänts upp och ner. Jag hänger inte med. Var är kontrollen? Jag försöker hitta fokus, men alla tankar far åt ett helt annat håll…

En dag i taget

Jag lyssnar på min mamma och planerar in lugn och ro soffan. Lyckas nästan…torsdagens soffhäng har jag redan fått avboka.

Jag har köpt nya skor. Platta, svarta och tyvärr sköna. Går emot alla mina sko-principer. Jag har snart återhämtat mig från förra veckans bristfälliga sömn. Jag tror jag håller på att bli gammal…eller så är jag orutinerad. Måste vara det sistnämnda, för jag har för lite rynkor.

Bajsar du mamma?

Har jag tur kan jag smita in på toan och få några minuter för mig själv. Om inte…”Bajsar du mamma?” Att redogöra sitt toabesök för en 4-åring tillhör vardagen. Likaså att passa klockan, önska sig 19 armar till eller kanske rent av en klyvning av sig själv i julklapp.

Nej, jag skiter inte, jag andas! Jag försöker hitta någon form av njutning med att sitta med kjolen uppdragen till midjan, med 4 söta ögon stirrar på mig. Vid vilken ålder barnen släpper ens hand?

7:11, sätt fart kvinna! Fram med kläder, tandborste, packa Elias ryggsäck (varför var jag så lat igår kväll?) Sätt fart! Nu!
7:17 Varför sitter jag kvar med kaffet i handen? Jag är i alla fall inte naken.
7:40 I bilen. Tårarna bränner innanför ögonlocken. Dags för pappa-vecka.

Isabellas förskola hade planeringsdag igår, så hon/vi fick en riktig mysdag med hårfix och cafébesök

Jag vill pissa i fred!

Jag är less på att vara mamma. Less på att vara stark. Less på att försöka vara så j-a duktig och den bästa mamman i världen.

Jag är inte pedagogisk nog
Jag höjer rösten då och då
Jag är inte konsekvent alla dagar
Jag använder tvn som barnvakt
Jag ger dem inte tillräckligt med uppmärksamhet
Jag är inte så där jävla bra att jag läser sagor varje kväll, målar små gulliga gubbar och utropar ”åhhhhh vad ni kan måla braaaa”
Jag går inte på gymnastik, fotbollsskola, badhuset etc varje vecka – hur fasen ska jag hinna?
Jag glömmer gymnastikpåsen ibland, likaså frukten till Elias skola

Jag vill kasta in handduken. Ta semester från mammarollen ett tag. Jag orkar inte med deras gnäll, deras skrik, deras krav på konstant uppmärksamhet, deras vilja att ha hjälp på en gång (gärna igår). Jag är less på att höra ”Mammmmaaaaa var är duuuu?”
Lägenheten består av tre rum, en hall och ett badrum. Jag kan inte gå upp i rök, jag vet inte hur man blir osynlig (Tro mig, hade jag vetat, hade jag varit osynlig några gånger per dag!) Jag vill pissa i fred, med stängd dörr, utan två barn stirrandes på mig. Är det för mycket begär? Vad får ett barn att vilja glo på sin mamma som skiter? Jag förstår det inte!

Jag vill ligga i ett badkar, lyssna på lugn musik och få massage. För en sekund skulle jag vilja bryta ihop, gråta några tårar och skrika åt spegelbilden…men till vilken nytta?

När dessa rader nu är skrivna, kommer självklart det förbaskade samvetet fram och blir extra närvarande: Den dagen då ens barn kläms fram mellan benen, föds även det konstanta dåliga samvetet…som knackar på ens axel när godis åker fram på en tisdag, när tänderna glöms bort en kväll, när en hamburgare på ngt ställe får ersätta den hemlagade middagen, när dumma tankar som ”varför är jag mamma” dyker upp…

Men…om jag skulle råka kasta in handduken, kommer den plockas upp lika fort igen…

Jag dog, jag återuppstod, jag vaknade

Jag är ”lite” less på mina mardrömmar. Återkommande sen dagarna på sjukhuset. Jag antar att allt som drogs upp då, har ruskat om den mörka lådan och fått den att pysa ut illmariga drömmar. Det är ångestfyllt att gå till sängs…jag är oroar mig för allt som händer i drömmarnas land. Alla rädslor får ett ansikte, de blir så verkliga. Bortträngda minnen kommer fram. Att vakna kallsvettig med hjärtat utanför kroppen är allt annat än trevligt.

Tidigt i morse lyckades jag få till en fin liten dröm…jag vaknade med ett leende 🙂 Första på 25 dagar. Tack!

Tillbaka till vardagen. Ska införskaffa mig en STOR väggkalender till nästa år. Hur lyckas jag fylla mina dagar till bristningsgränsen?

”Du gör mig gaaaaalen…..”

Barnen är hemma igen! Kan inte med ord beskriva hur skönt det känns i mitt hjärta. Jag har toklängtat! 7 dagars längtan har gått över till 7 dagars liv i luckan och ändlös kärlek. Äntligen ska jag få torka snor och bli väckt före kl.7. Mamman är glad!

Vad är galenskap?

Är det när regnet smattrar mot takpannorna, men värmer som vårsolen…
…när gränsen mellan dag och natt suddas ut…
…när tiden rusar, men omvärlden står still…?

Galenskap för mig är när det jag inte trodde på, blivit det enda rätta

En dag i taget

Min glappande käft har fått tunghäfta. Jag lägger tungspetsen mot en lyktstolpe och försöker chocka mig själv, men förgäves – stolpen är inte tillräckligt kall. Som liten gillade jag att slicka på batterier, det pirrade så skönt, men idag är jag för feg…klok kanske är mer korrekt…

NÄR JAG INTE FINNER ORDEN, ÄR JAG ILLA UTE

Helgen är över. Intensiv. Chockerande. Vardaglig. Jag tappade verklighetsuppfattningen för ”några” timmar och vaknade sen upp och gjorde ett konstaterande – en dag i taget har fått en ny innebörd. När blev vardagen och det naturliga, det mest fantastiska i världen?

Jag har sett en ny sida hos mig själv. Jag är skräckslagen.

Är tid allt?

Vad är skillnaden mellan 3 veckor och 9 månader i visdom…för hjärtat…i själen? 23 kontra 270 dagar.

När andningen upphör och när hjärtat rusar…är det då tiden som avgör om det är dags att stanna och ta emot eller är det något annat som ska få vara det avgörande?

9 minuter känns som 3 sekunder.
Muffins med chokladbitar.
Dammråttorna under min soffa glöms bort.
Tvätthögen slutar existera.
Jag försöker inse. Jag försöker lyssna. Jag försöker stanna. Jag försöker.
Inte ens kaffe ryms i min mage.

….

Igår fick Linda och jag ihop den sista byrån. Vi behövde vin.