Jag fick en släng av panik igår. För två veckor sedan skrev jag på avtalet, vilket innebär två veckor närmare min dröm. Hur ska jag hinna allt som är kvar på min lista? Hur ska jag hinna njuta av den sista tiden som mammaledig när hjärnan är igång från tidig morgon till sen kväll.
Det här är så himla galet häftigt att jag knappt kan bärga mig!
Vad mer kan jag begära av livet? Jag har allt jag någonsin har önskat mig. Jag har svårt att ta det till mig. Jag är tacksam.
{Jag är panikslagen}
Min dröm har blivit till verklighet och jag måste nypa mig i armen för att inse att det verkligen händer på riktigt. Igår var jag på banken och gjorde klart allt inför själva köpet den 31/3 och då slog det mig att väntan är över! Det har varit en lång process med många timmar framför datorn för att få till budget och affärsplan. Stackars Anton. Jag tror snart hans öron trillar av pga allt mitt tjöt och gnäll. Men nu så! Äntligen!!
Lill-tjompa har hunnit bli 10 månader och hennes personlighet syns allt mer: matglad, envis {vilket temperament!} och ler som solen själv. Tänk för ett års sedan låg jag i soffan och var bitter, nästintill hatisk 😉 Hennes nya ”grej” är att höja på ögonbrynet vid tilltal och fredags lyckades jag fånga det på bild. Haha!
Nu ska jag dejta tvättstugan. En odödlig relation 💕
Vilken fantastisk födelsedag jag fick
I tron om att få en lång lördagsmorgon i sängen blev jag ”uppsparkad” kl.10 av Anton. När jag fick veta att vi skulle äta frukost på Plaza slutade jag sura över min sabbade morgon och bokstavligen skuttade ut i yrvädret. Ljuvligt gott! Därefter åkte ögonbindeln på och Anton körde mig mot okänt mål. Halvvägs plockade vi upp en tystlåten medresenär. Mitt hjärta dunkade som aldrig förr. Oerhört obehagligt att vara helt ovetandes. Jag försökte lokalisera mig genom att ”känna” hur vi körde, men Anton pratade så mycket att jag tappade bort mig.
När vi var framme pussade Anton mig adjö och lämnade mig i händerna på den tystlåtna medresenären…Nadja!! Åh! Kramkalas! En dag på Iksu spa och inbokad massage väntade mig.
Jag kom hem. 90 minuter senare var jag klar för en middag på Gotthards krog. Trodde jag. Jag hamnade i Tegs byastuga.
Jag blev överväldigad och rörd av att se mina vänner och höra deras grattis när jag klev in och lamporna tändes.
Den här mannen, wow!
Tillsammans med Therese och Nina planerade han en fantastisk överraskningsfest. Trots min nyfikenhet och mitt snokande lyckades de {nästan} lura mig helt och hållet.
Tack Therese och Nina för en oförglömlig kväll!
Och alla ni vänner som var med och förgyllde denna kväll, tack! Jag kunde inte ha avslutat mitt 20-någonting och börjat mitt 30-någonting på ett bättre sätt.
Anton, mitt ❤ Du är oslagbar!
ALLT HAR SIN TID 
