Dejting är för dummies

Vi skulle ligga. Ett fylle-ligg där jag skulle fara hem direkt efter. Vi skulle fejka våra orgasmer (fylle-ligg är aldrig bra. Egot är större än vad kroppen orkar prestera.) Jag for aldrig. Vi fejkade inte. Vi somnade tätt ihop.

Jag vaknade i panik morgonen efter. Rusade hem (åkte taxi med rufsigt hår, utsmetat smink o klänningen ut och in) till min trygga vrå. Upp i soffan med kaffekoppen. Hur kunde vi somna? Hur kunde jag ligga i hans varma famn?

Vi började inte dejta. Vi började hänga. Vi spenderade sena kvällar i soffan med dåliga filmer och godis. Tittade på Solsidan och åt smörgåsar med tusen varianter av pålägg. Vi köpte soffor och handlade mat. Vi fejkade inte. Han vann mina barns hjärtan och var barnvakt. Han hjälpte mig stå på benen när alkoholen hade regnat över mig, han höll mitt hår när kroppen ville göra sig av med det berusande regnet. Han torkade mina tårar när orken tog slut. Han höll om mig när ångesten var stor. Han fick mig att äta. Han fanns kvar när jag gjorde allt för att få honom att gå.

Ett år har gått. Vi har fortfarande inte börjat dejta. Vi gjorde ett tappert försök igår och reserverade biobiljetter. Det slutade med popcorn och hyrfilm (Små citroner gula. Grin-varning. Skratt-varning. Se den!!)

Han är min bästa vän. Han är min hjälte.

Du är min bästa vän. Du är min hjälte. Du är vad jag behöver i mitt liv. Du gör mig lycklig.

Mor och far på besök

En vecka med mamma o pappa. Myspys, extremt varm lägenhet och konstant surr. Självklart tog vi med dem till Vitskär, vårt lilla paradis.

…tyst mamma, du skrämmer spiggen…

Vi måste ramla av!!

Just nu undrar jag – kan livet bli bättre? Allt känns så bra, så perfekt. Jag har bara köpt ett par skor och inga kläder de senaste månaderna! Säger inte det allt?

Ätstörning kontra livet

+4 kg på 304 dagar. Totalt +8 kg på 2 år. 54 kg istället för 46 kg
Min mens har varit regelbunden i 3 månader, yrseln och magsmärtorna är borta. Mitt humör är bättre, allt är bättre. Jag borde fira. Jag borde ge mig en rejäl klapp på axeln.

Häromdagen kände jag mig nästan lite vacker där jag låg i min bikini och njöt av solens hetta. Allt är större. Jag är inte lika benig. En märklig känsla, att känna en viss form av välbehag i något som varit en stor fiende så länge.

Nadja frågade igår om jag trivdes med min ”nya” kropp. Jag borde göra det, men…jag accepterar den. Fördelarna med att inte vara mini är fler än fördelarna med att vara mini. (Ja det finns fördelar med att vara mini, men en normalt funtad person utan en sabbad uppfattning av mat och hälsa kan inte förstå) Jag ska lära mig älska min friska kropp och mina hjärnspöken ska sorteras bort. Jag ska hitta tryggheten i mig själv, så jag inte behöver fina ro i att inte äta när jorden skakar. En dag ska jag kunna börja träna igen utan att falla tillbaka till gamla mönster. Ett steg i taget.

Allt har sin tid.

JAAAAA!!

Kontraktet är påskrivet. En underbar 4:a.Vi ska flytta…igen!! Öppen spis, trägolv, stort kök, två badrum…åh…

Terapi för själen

Lugn och skön helg på Vitskär. Vi har allt vi behöver och lite till. Vi myser. Vi chillar. Vi bakar.

Vi skrattar. Vi fiskar. Vi kör fort på Bellas begäran. Vi pratar om kärlek, om framtiden, om fiskmås-skit och andra viktiga ämnen.

Terapi för själen. Jag har hittat mitt lugn.

Gör om, gör rätt

Det finaste och största jag har, är nu åter hemma.

Jag har funderat lite på mitt senaste inlägg. Självklart kommer de förlåta mig och säkert även förstå. Den mamma jag är idag, var jag inte då. Orken fanns inte, likaså tålamodet. Hur jag var som mamma, speglade det jag kände inom mig: hopplöshet, förtvivlan och längtan bort. Min oförmåga att vara en bra fru och älska min dåvarande man, gick ut över hela familjen. Jag var en mindre bra mamma. Vem vill ständigt vara trött och ilsken? Mina barn förtjänar bättre!

Allt har sin tid. Precis allt. Tiden för lycka och välbefinnande är här.

Kan man separera lyckligt?

Kan barnen bli lyckliga, riktigt lyckliga, trots att de måste ”flänga” mellan två hem? …kommer de ta skada?

Barnen kom idag. Jag såg sorgen, speciellt hos Elias, bland deras leenden. Hur gör de? De skiner upp som solar när de kommer springandes till min famn, men de måste vinka adjö, adjö till sin far. Hur hanterar de denna situation?

Jag beundrade min vackra, sovande dotter ikväll. Jag ville väcka henne, be henne om ursäkt för att jag tvingar henne att leva i två hem. Tårar började sakta falla.

Jag har tänkt på innebörden om så många gånger. Om jag hade gjort så, om han hade gjort si eller om vi hade gjort något helt annat, men det spelar ingen roll. Om existerar inte. Vi var inte rätt. En dag kommer de att förstå…eller hur? Visst kommer de förlåta mig…oss…?

Kommer tävlingen fortgå hela livet eller är det så här i ”början”? Som en outtalad tuppkamp om vilket hem som tillfredsställer barnen mest, vilka regler som är bäst, vem som är den ultimata föräldern…
Jag flyttade. Jag rev upp deras tillvaro. Jag tvingade dem till här. De kan inte förstå de händelseförlopp som drev mig (oss) till detta. De ser inte kärlek som försvann, de ser mamman som inte längre ville. Vad försöker jag uppnå? Jag kan inte bli bäst för tillfället.

Och jag? Jag har gått vidare. Börjar ett nytt liv. Jag är tillfredsställd på alla plan. Inget kaos. Lycklig. Jag sover gott och äter igen. Men ibland, när allt är stilla, undrar jag – kan man separera lyckligt? Kan man gå vidare, men ändå sörja? Jag sörjer alla hårda ord, dolkarna vi satte i varandras hjärtan, missförstånden, allt baktalande. Jag sörjer det som förvärrade allt. Får jag sörja fast mitt hjärta är lyckligt?

Tisdag – egotid

BH-lös, orakade ben, kaffe och sandwich i handen. Just idag älskar jag tisdagar. Mobilen är tyst, tvn är på låg volym och blåsten viner utanför. Det här är precis vad jag behöver – dejt med soffan. Kärlek på hög nivå! Inga måsten, bara jag och mitt egocentriska ego.

Syndernas förlåtelse

Jobbar i natt. Tänker på dåtiden. Nutiden. Framtiden. På mina synder. Saker jag hade kunnat ha ogjort, men längtan efter det förbjudna var så mycket starkare. Kan man få syndernas förlåtelse även om man inte är troende? Jag tror inte på domedagen, att ett liv efter döden bygger på hur jag har syndat eller ej. Men några centimetrar av min kropp har ett samvete och vill finna en försoning. Är det möjligt?

Jag har gått över ”lik”, jag har prioriterar mig själv i första hand, jag har följt lusten istället för förnuftet, jag sagt saker som inte hade behövt formats av mina läppar…

Så jag undrar, kan jag finna en försoning med mig själv?

The L World – Katherine Moennig

Besatthet. Beroende.

Karherine Moennig. Gåshud. Som en godispåse med sura flaskor, salta fiskar och söta jordgubbar