Vi har jullov

…vilket innebär att vi sover till 9, äter lunch vid 15, för att snabbt inse att vi inte kommer hinna äta middag förrän kvällsfikat är intaget. Vilken himla tur att det finns godis i köksskåpet, för nu när alla Svensson-rutiner ändå är spårlöst borta, kan vi likaväl skippa kvällsfikat också och pula i oss extra mycket gotta. Eller är jag helt ute i det blå? 😛

Vi leker också… Jag har börjat vänja mig vid detta kaos. Elias ”städar” (gömma under sängen, trycka in så mycket som möjligt i garderoben) varje torsdag och jag städar varannan fredag (rengör lister med topps, dammar gardinstången). Snart lär han sig. Snart. Kanske om 10 år.

Jag vet inte vilken roll lill-Corre hade just idag. Någons bebis? Någons hund? Någons dvärg? En människa som inte kan prata. Hennes skådespelarregister är långt. Själv får jag alltid agera mamma eller slav, men det är okej, för när de blir 30 år, kommer de inse vilken j-a grym morsa jag är…precis som jag har insett att min mamma inte är så pestsmittad som jag ansåg att hon var när jag var 10 år 😉

Vi gör även typiska vintersktivitet som skridskor… De åker och jag är imponerad. En annan dag ska jag åka, den där dagen då ingen annan åker. Jag är en alkoholiserad Bambi på hal is.

Men mest av allt så njuter vi av att vara lediga och inte ha så många måsten. Hur skönt som helst!

Tiden läker alla sår

Det går över tills du gifter dig

Nu är jag inte gift och det har inte gått över helt än, men på god väg. Som alla andra dagar gjorde jag min morgonprocedur framför spegeln – inspektion av min kropp, jakten efter skavanker. Varje morgon hittar jag ett fel att störa mig på…och kampen mellan ängeln på den högra axeln och djävulen på den vänstra är i gång. Djävulen står där med ett hånflin och frågar högt om jag verkligen tänker tillåta mig att se ut så där. Fixa, fixa! Den fina lilla ängeln viskar med sin silkeslena röst att jag är smartare än så, jag vet vad som är rätt och fel. Idag tog jag strypgrepp på djävulen och kastade ut honom genom fönstret. Jag är så trött på att inte bara gilla läget.

Jag tvivlar på att jag och min kropp kommer bli bästa vänner inom den närmsta framtiden, men måste det vara målet? Kan vi inte bara vara vänner som tål varandra? Räcker det inte att jag kan äta allt utan att falla in i ångestens grepp? Att jag kan ta på mig en klänning och vara sjukt nöjd att graviditeterna inte har satt större spår än lite halvtrötta tuttar. Måste jag jaga den ideala vikten (enligt vården) och den ideala muskelmassan?

Det går hand i hand. Ju färre mardrömmar (bara 3 i år!), desto mindre ångest över maten. Hans övergrepp (vilket klent ord) har satt sina spår, men de börjar blekna. Jag låser inte alltid om mig och jag ryggar inte tillbaka om Anton närmar sig mig på fel sätt. Tiden läker alla sår och jag tror banne mig att ärret börjar blekna!

Jag är överlever allt!

Hjärnskakning

Så det kan gå. Isfläck och Isabella var en dålig kombo. Den här gång blev det inte bara en liten bula 😦 Många tårar rann på akuten. Först för att det gjorde så ont, sen för att vi var tvungna stanna en natt för observation.

Tösa mår betydligt bättre idag, så nu väntar vi på ronden och att få åka hem.

Delat föräldraskap

Jag känner sorg. Det är svårt för mig att förstå vissa vuxna människors resonemang, hur är det då inte för ett barn?

Det har varit många känslor i omlopp den senaste tiden. Kramar och mysstunder i knät har växlats med raseriutbrott och otröstliga tårar. Hur hjälper man ett barn att förstå tillvaron, när man själv inte riktigt förstår? Hur trollar man bort känslan om att vara bortvald?

Det här tar på mina krafter. Jag har fullförståelse för utbrotten, för alla fula ord som flyger o allt stampande i golvet…men hur länge kommer jag ha energi till detta? Vore det inte för änglarna som jag vaknar med och Antons enorma tålamod hade jag nog kastat in handduken vid det här laget.

Mamma-guden ge mig styrka!

Finns det hjärterum, finns det stjärterum

Det här är standard för vår familj

Kvällen börjat med att barnen sover i sina sängar. När jag och Anton släcker ner, brukar jag lyfta över Corre till vår säng. Sömn för mig är heligt och Corre sover non stop tills klockan ringer om hon får sova hos oss. Sen någon gång under natten kommer de andra två och gör oss sällskap. Trångt och banar i väg för konstiga krämpor i kroppen, men finns hjärterum finns stjärterum ❤️