I 13 veckor har jag bott i denna disiga bubbla. Om jag är less? Inte alls. Det är så njutningsfullt att sitta i soffan och grina åt diverse filmer. Om det är ensamt? Inte alls. Mitt schizofrena jag håller mig sällskap. Jag får så intelligenta och korrekta svar på varje fundering jag har. Jag kan fantisera om snuskiga möten med min man helt ostört, jag kan sitta i underkläderna från morgon till kväll, sova tills det är dags för middag eller stå i duschen tills hela kroppen ser ut som ett föråldrat russin. Ni andra måste vakna till en skrikande klocka och kliva upp i ottan, arbeta/plugga hela dagarna och sen stressa hem för att hinna äta middag innan alla inplanerade aktiviteter. Ni måste ställa in träningspass och skjuta på kaffe-dejten med bästa vännen för att hinna umgås med er bättre hälft när barnen har somnat för natten. Eran vardag suger och jag avundas er. Lyxen som ni har i tillvaron, men inte ser, är att ni kan knulla (ursäkta mitt val av ord, men i min bubbla är det ett ytterst vackert ord. Rullar så fint på tungan) hämningslöst utan att behöva se oron i er partners ögon pga rädsla att göra mer skada än nytta, ni kan lyfta upp era barn när de slår sig och ni kan bära en matkasse från affären utan att riskera något ödesdigert.
Jag vet att det är en begränsad tid, att det snart är över, men det ger ingen tröst. Jag är van att klara mig själv, inte behöva be om hjälp med allt som innebär ansträngning. Jag är inte van att vara ensam den största delen av dagen och behöva vänta på allt och alla, men det som plågar mig mest är att se hur min familj påverkas av det här. Mina barn har blivit överbeskyddande poliser, min mamma och svärmor slutar andas vid varje återbesök på sjukhuset och Anton…hans nojighet är stundtals mycket enerverande och glädjedödande, men jag vet att allt är av kärlek och det har faktiskt börjat bli oerhört charmerande. Min oförmåga att hantera och visa oron jag faktiskt känner, får mig många gånger att bete mig som en ragata och detta tvingar jag mina närstående att stå ut med. De får handskas med mitt dåliga tålamod och med bitterheten som kommer titt som tätt. Hjärnspöken plågar mig vissa dagar och då tittar den svartsjuka bitchen fram. Inget av det här är inte rätt, men jag vet inte hur jag ska bete mig! Det händer att jag fuskar, tex när Isabella råkade göra sönder några glas på Expo. Hon kröp ihop som en boll och blev jätteledsen. Självklart lyfte jag upp henne (vilken mamma gör inte detta, oavsett förmaningarna som haglar) och försäkrade henne om att det inte var hela världen men nästa gång är det bättre om hon ville lyssna på mig…. Detta fick konsekvenser, men vad skulle jag ha gjort? Ibland vill jag bara gråta stora krokodiltårar, men tänk om jag tappar den lilla kontroll jag har? Jag längtar till den normala vardagen, när jag åter kan bli stålkvinnan och ha koll på läget.
Nu till något positivt!! 🙂 Vi var på återbesök på specen igår. Bricanylen hjälpte, så livmodertappen är oförändrad sen förra veckan och bäst av allt – Mini-knas växer så det knakar! Ett snäpp upp på gravidogrammet, vilket innebär bättre chanser om hon ploppar ut. Självklart tog läkaren ner mig på jorden och påpekade att hon låg ”fel” (näsan mot blygdbenet), så hon kunde inte ta ett korrekt mått. Suck. Glädjedödare 😛 Hon har sjunkit ännu längre ner. Mina lungor är tacksamma för det, för egen del hade hon gärna fått ligga längre upp…men man kan inte få allt här i välden 😛
Etiketter:Föräldraskap, Gravid, Mini-knas, NUS, Prematur
ALLT HAR SIN TID 