Oktober 2005

Jag gick på juristutbildningen och borde ha varit överlycklig, men allt kändes mest likgiltigt. Jag läste och läste, men inget fastnade. Det var oerhört frustrerande och jag kände mig riktigt korkad. Jag och Micke hade nyligen flyttat ihop, men även det kändes mer blaha än jippi. Allt gick tungt – till och med träningen var jobbig. Varje pass på iksu var mer ett tvång än ett nöje. Jag var trött, men kunde inte sova. Jag ville skratta, men kunde bara vara arg. På helgerna gick jag till jobbet med gråten i halsen.

Plötsligt en dag hände det. Jag var på väg till en föreläsning och golvet började gunga. Jag hann luta mig mot väggen innan allt svartnade. Jag minns inte hur jag kom hem.

Jag minns heller inte hur jag blev sjukskriven, hur jag fick tabletter igen och hur jag blev inskriven på Freja (anorexi- och bulimicentrum). Men jag tror att min riddare i sin skinande rustning låg bakom en del. Jag minns att jag bara ville sova och gråta. Jag försökte skärpa mig när Micke var hemma, för jag var rädd att han skulle överge mig. (Jag ansåg mig vara ful, fet och värdelös, så varför skulle Micke ens stanna?) Men han stannade. Han tog mig till NUS varje vecka, fixade med försäkringskassan och såg till så att jag inte for till Iksu 🙂

Han ställde mig även mot väggen – vad flydde jag ifrån? Vem ringde på kvällarna och gjorde mig upprörd! Vad fick mig att slåss och skrika om nätterna?
Ett ultimatum fick mig att berätta. Orden rann ur mig och skammen hade aldrig varit så stor som den kvällen.

”All in”

Då är det dags att ta bort mjölken också. Hej då Bregott, Mozarella, Brie och Valios fantastiska vaniljyoghurt. Hej då Magnum och choklad.

Jag kommer ge upp på fredag och mumsa i mig ett berg av brie och Marabou chokladkaka.

Trädgårdsnördar

Sådan mor, sådan son. Elias tog kommandot över dagens sådd och de otroligt vackra pensé-pelargonerna. Jag fick nöja mig med att titta på och bokstavera. Alltid nått 😉

Lite snett, men helt perfekt i Elias ögon 🙂

Du ska få en egen blomaffär

…om du aldrig pluggar igen!

Jag tror någon är less på min prestationsångest och inte tyckte om mitt förslag om att läsa två år till…

Min käre man vet hur man får mig på andra tankar och jag är inte sen med att le och ta emot hans generositet. Allt är till salu till rätt pris, så varför inte?

Det man inte minns har aldrig hänt

Men någonstans inom sig finns minnet gömt. Det kan vara en doft, ett ord, en handling, en känsla… Kroppen minns, den har varken lärt sig att glömma eller förlåta.

Att uppleva en viss form av rädsla så fort man lämnar sitt hem, är påfrestande. Att vara rädd för ensamheten och sömnen, är tröttande. Jag är ensam dagtid, jag måste lämna mitt hem varje dag och jag måste sova varje natt. Jag har varit rädd för natten och ensamheten så länge jag kan minnas och alla trygghet försvann oktober 2000. Så jag är lite trött.
Min man somnar varje kväll som en klubbad säl (ja han sover redan) och jag kan ibland uppleva en gnutta avundsjuka. Det är så tyst om natten. Alla andetag blir så tydliga, likaså alla tankar och inre röster. Om jag är sinnesjuk och hallucinerar? Inte alls. Jag har bara en överfylld ask som håller på att explodera. Mörkret är farligt. Jag gillar inte tystnaden.

Jag minns första och sista gången allra bäst. De smärtade mest, både fysiskt och psykiskt. Sista gången överrumplade mig helt och jag kände mig mer naiv än alla tidigare gånger…hur kunde jag efter så många år fortfarande låta mig luras? HUR? Första gången hände efter ett besök på BUP. Tryggheten försvann. Två veckor senare höjde läkaren min dos med ångestdämpande och i hjärnskrynklarens journalanteckningar står det: ”Camilla verkar må sämre än sist och hennes ångest har blivit mer påtaglig. En höjning är därför aktuellt”. 15 år och hög på tabletter. Min tro på hjälp minskade drastiskt.

Nej, det kanske är dags att lägga dig och lyssna på regnet och invänta Johan Blund.

Stundande bröllop

En månad kvar till Idas och Johans bröllop och två månader till Therese och Tomas. Dagarna flyger fram!
Här är en smygtitt på buketternas färgtema…

Minus på vågen

Att varken äta gluten eller kolhydrater (ett visst fuskande har skett eftersom paj är gott, likaså kladdkaka, pannkakor och stuvade makaroner) har minskat mina plågor en aning och snott ca 1 kg. Bra eller dåligt? Allt är relativt! 😛 What to do, what to do? Hur jag än vänder och vrider blir inget 100%-igt, men hade jag förväntat mig det?

I väntan på livets uppenbarelse, ska jag fortsätta att glo på slagsmålet i viken. Två and-par tjafsar och husrummet. Tydligen är vår vik inte tillräckligt stort för dessa fyra varelser.

Morsan bölar lite till

Jag är slut som människa. Jag funderar på att förvandla mig till snigel. Ingen stress och ett gömställe på ryggen. Kan inte bli bättre. Jag är dessutom säker på att sniglar inte har mens, en allmänt rubbad mage, begär efter choklad eller huvudvärk. Så just nu bölar jag pga min mänsklighet och för att fel typ av choklad råkade följa med hem.

Även morsor gråter hejdlöst

Idag är en sån där eftermiddag då allt händer på en gång. Det börjar med att Isabella välter ut sin tallrik med nästintill kokhet soppa över sig – mage, ben och fötter. Hon skriker och jag hinner se både ambulans och hudtransplantationer innan jag lyckas få av henne kläderna…då passar jag på att sätta mig i kladdet på golvet. Jag svär lite i det tysta, tröstar en liten och hämtar nya kläder och ny mat. Nu vill Elias har mer mat, varpå han tappar sin tallrik. Jag svär på nytt i det tysta, försäkrar Elias om att det var en olyckshändelse, hämtar ny mat och torka torka torka. Soppa skvätter! Finns oranga fläckar på vår vita vägg. Någon som är hungrig? Kom och slicka!
När jag väl har fått sätta mig vid bordet, välter jag ut mitt fulla halvliters-glas med vatten över iphone och barnens teckningar, men värst av allt, mina anteckningar inför nästa veckas slutskrivning ligger och badar. Nu svor jag inte i det tysta och jag tror minsann mina barn lärde sig några nya ord.

Dags att kasta in handduken och släppa fram alla mina samlade tårar. Buhu. Buhu. Buhu.

Golvet är nu rent, väggarna också, barnen är ute, jag har gråtit färdigt och jag tänker inte titta ut genom hallfönstret och få det bekräftat: barnen leker flygplats och gjort en landningsbana på gården med solcellerna. Detta får Micke upptäcka när han kommer hem med sitt markbundna flygplan.

Ringar

Dream

Smirna

Unique

Melissa

Halo