Lata dagar i stugan är aldrig fel. Enda ansträngning jag har gjort är att stå på vattenskidorna med hackande tänder.
Vi är heta som få i våra våtdräkter. Anton får en definierad midja och min stramar gott runt muttan.
Jag hann nätt och jämt komma upp i fredags förrän åskan kom…vi trodde att den kom. Det mullrade, jag fick panik och kastade mig i båten, vilket resulterade i en sårad hand och lite blod. Det blev inget mer än muller i några timmar. Suck. Vilket slöseri med panik. Så igår, trots lägre temperatur och isvarning (ja, jag överdriver) slängde jag mig frivilligt i vattnet och gav mig faan på att jag skulle klara det den här gången. Handen värkte och såren sved, men jag är mer envis än en åsna. Jag kom upp, åkte en mycket kort sekund. Jag blev överlycklig och tappade koncentrationen. Haha! Men jag kom upp!! När vi kom in var mina fötter vita och mina läppar blå. Min envishet är ibland plågsam.
Ikväll kommer barnen. Imon börjar vardagen igen. Jag längtar.