Ruska om mig hårt och brutalt

Väck mig. Få mig att förstå. Livet är för skört. Det kan ta slut när som helst. När ska jag inse att jag måste lära mig av mina så kallade misstag?

Aldrig?

Det är så enkelt. Jag ser ett mönster – mitt eget skapade mönster. Jag vet vad konsekvenserna blir, men ändå kan jag inte låta bli. Det ger mig en kick, som en lätt orgasm i hallen.

Jag lovade igår att sluta upp, men jag vet inte om jag kan. Jag kanske inte vill?! (Jag ska försöka) Det är en så stor del av mig och jag vet inte vad jag är utan ”det”. Det är en trygghet när världen omkring mig gungar. Mitt sätt att kontrollera när kontrollen är borta. Sjukt rubbad inställning…jag vet.

Skärpning Camilla!