Trött, tröttare, tröttast! En liten olycka i natt ledde till sömnlöshet. När sängen var renbäddad och Isabella åter var i drömmarnas land, var jag ”pigg”. 50 miljarder tankar på morgondagen, gårdagen, nästa år… Två maskiner senare somnade jag, för att sen vakna till väckarklockan efter 30 minuter. Stackars Alex och Jon, jobba för surbitchen. Ska nog bunkra upp med mycket kaffe – för allas trevnad.
Gudomligt vacker morgon
Är det någon som vill tvätta mina fönster?
Min lördag hade inte kunnat börja bättre! Nu är jag redo för några timmar i trädgården, inhandling av Airport-extrem, köpa skor till barnen och middag hos familjen Wixner. Ljuvlig lördag, here I come!
Men längtan är stor efter den 8/9…48 timmar utan någon som helst planering, inga måste förutom mat.
Två arbetskamrater gifter sig i november och jag har fått äran att göra deras bukett och knapphålsblomma. För tillfället samlar jag på inspirationsbilder.
Juli 2004, en månad kvar som Göteborgare.
Onsdag kl.13:27, nyligen tillbaka från rasten och helt plötsligt står han framför mig i kassan.
Hej Camilla! Jag har letar efter dig. Varför har du inte svarat på mina samtal och sms? Jag längtar ju efter dig! När slutar du? När kan vi ses?
Jag höll fast mig i min stol. Mina ben började skaka. 5 månaders ”frihet” var över. Där stod han, på mitt jobb, framför mig, helt obrydd, helt ovetandes om upproret i min kropp. Jag minns inte vad jag svarade. Jag minns inte när han gick. Jag minns hur tårarna kom, hur halsen knöt sig och hur det inte gick att andas. Jag fick hjälp att packa ner mina saker och att stänga kassan. Någon höll om mig och ledde mig genom parken till personalrummet. Tårarna hade slutat rinna. Ögonen var svarta av utsmetad maskara. Jag minns inget mer av den dagen. Den är suddig.
Torsdag kl.10:00. Han var åter i parken. Han stod utanför min kassa och väntade på mig. Jag klistrade på mig min mask…masken som visar ett stort leende, men döda ögon. Jag svarade artigt på hans frågor, blinkade med ögonen så som jag visste att han uppskattade. Jag lät han krama mig, röra vid mig, pussa på min kind. Jag log. Jag var åter runt hans lillfinger.
Fredag kl.18:00 Tillsammans i hans väns lägenhet med påklistrat ansikte. Jag inbillade mig att allt var annorlunda, men innerst inne visste jag… Han hade ett stadigt tag om min nacke. Jag nickade och gav honom ett litet leende. Han släppte mig och gav mig en ”kärleksfull” puss på pannan.
Jag ser att du äntligen har lärt dig. Jag blir så stolt över dig. Gå in i sovrummet nu.
Han hade varken rakat eller ansat sig. Jag blev arg över hans lathet. Jag fick kväljningar. Jag lämnade min kropp och dök ner i drömmen om ett rum fullt med fjädrar och vackra skor.
Torsdag, sex dagar senare. Kl.21:19
Tillbaka i lägenheten med löften om att bara prata. Efter fem minuter höll han fast mina armar. Han ”lyfte” upp mig på köksön. Slafsiga kyssar över mitt ansikte och min hals. Mina strumpbyxor gick sönder. Den här gången lämnade jag inte min kropp. Jag blev fylld av hat. Jag sparkade bort honom, hoppade ner och gav honom en rak höger. Jag svor över honom. På väg ut fick han tag i mig och försökte få ner mig, men jag lyckades knä honom hårt i skrevet och ta mig ut. Väl i hissen insåg jag situation som var o stirrade på mig själv i spegeln. Vad hade jag gjort? Jag funderade kort på om jag skulle återvända, be om ursäkt…be han ta mig tillbaka… Jag hörde hans snabba steg i trapphuset. Jag hörde hans aggressiva ton. Kom tillbaka! Våga inte gå i från mig. Du är min. Jag ska döda… Jag hörde inte hans sista ord. Porten slog igen bakom mig och jag stod ute på trottoaren. Jag sprang iväg och när jag ansåg mig vara utom räckhåll tog jag av mig mina trasiga strumpbyxor. Jag tog mig hem till en vän och efter ”några” glas vin somnade jag. Morgonen efter var de missade antalen på telefonen många. Jag ringde aldrig upp…just då… Mina armar var blåa. Jag kände mig skyldig. Varför kunde jag inte lära mig?
Så vaknade jag en morgon och insåg verkligheten. Igen. En aha-upplevelse utan dess like. Är det så det ligger till? Kan det verkligen stämma? Jag försöker hitta bortförklaringar, anledningar till att jag har missförstått allt.
Att träffa Muminmamman river upp gamla, taskigt omplåstrade sår. De är gula av var och bruna av intorkat blod. Jag var för förvirrad just då för att inse vikten i att tvätta smutsiga sår…vilket jag får betala för nu. Hårda ord och slag under många år sätter sina spår. Det Han utsatta mig för var inte värst. Visst är det hans fel att mina drömmar är mörka, att min syn på sex och kärlek är rubbad och att det fortfarande kan svida rejält i min kropp. Men sveket från omgivningen är värst. Hur kunde Alla missa att se vad som pågick? Varför lades skulden på min ålder och mitt beteende? Jag har svårt att tro att en person vaknar en morgon och hatar världen och sig själv så mycket att döden känns som det enda alternativet. Jag vägrar att tro att ”den trotsiga tonåringen” väljer att dricka sig redlös flera gånger per vecka, överdosera tabletter, skrika åt sina småsyskon bara för att det är kul. Panikattacker och sömnlöshet kommer inte bara huxflux. Jag fick ”diagnosen” höstdeprimerad och ordinerades tabletter. Dubblerade jag min dagliga dos hamnade jag i en dimma. Dimman innebar en oerhörd lättnad för mitt inre…mina tabletter tog slut fortare än vad receptet angav.
BUP, Vågen, Ambulans, Polis, Ambulans, Psykakuten, Freja
Bilen är grå, snart är himlen också grå. Vardagen blir lätt allt annat än färgerna på mina miljarder skor. Massa tider att passa, saker som måste fixas, sömn som måste prioriteras…blääääää. Livets pussel utan en konkret ram. Det är inte pusslandet i sig själv som stressar mig, utan att min to do-lista inte kan följas precis som jag vill. Jag är en tidsoptimist och tror mig ha mer energi än vad jag egentligen har.
Livet skrämmer mig. Tänk om jag skulle vakna en dag och allt i min närhet är borta? Vad skulle jag sakna då? Alla fina middagar, alla nya bilar, alla skor, alla klockor? Inte alls. Jag skulle sakna den trista, grå vardagen. Tänk att tvingas vara utan griniga barn (och föräldrar) kl.17 en måndag, inga tjafs pga missförstånd, inget halvtaskigt bolibompa-sex, inget grus i hallen, inget annat än tomhet… Fruktansvärt. Vidrigt. Meningslöst. Ändå kan jag längta efter ensamhet och en känslolös miljö, där jag bara har mig själv att bry mig om. Varför? En obotlig egoist?
Solglimten i det gråa
På måndag smäller det. Kl 21 stängs telefonen av för 60 min och jag ska mysa till det i soffan med popcorn och vatten.
Sonens stingsliga humör är ljuvligt. Försmak på tonåren…gah!!
”Lägg mina kalsonger i tvätten, hämta min snutte!…Du är elak, mamma, som inte gör som jag säger. Jag vill att du flyttar NU! Du är dummast i världen! Pappa, du ska också flytta! Snutte tycker också att ni är knäppa i huvudet!”
Lilla, lilla pojk…visst kan jag/vi flytta, men vem ska då bära dig till sängen när du somnat? Plåstra om dina osynliga sår? Trösta dig om natten när mardrömmarna härjar? Pussa och kram sönder dig? Jag tror du och snutte helt enkelt får härda ut ett par år till…
By the why…VEM har lärt Elias alla taskiga och tykna (= uppkäftiga) uttryck? Eller är det något som bara ploppar upp i 6-åringars huvud???
Jag dök in i ”djungeln” för kvällens underhållning. M klagar då och då på min sko-samling, men tror fasen att hans dvd-samling är ett strå vassare (men det talar vi tyst om…schhhhh)
Glimt från Ms djungel och val av film
För fyra års sedan så här dags (21:30) blev jag inskriven på förlossningen. Jag var öppen några centimeter och fast besluten att nu jävlar fick det vara bra. En vecka kvar till beräknad dag och jag var less. Varmt, svettigt och obekvämt. Droppet med antibiotika kopplades på för att undvika samma problematik som med Elias. Nu var jag redo! Hand i hand gick vi i korridoren inne på förlossningen och varje gång vi passerade fikarummet drog hela magen ihop sig och andningen försvårades. En ”skön” känsla! Efter några varv blev jag less. Utsikten var inte den bästa – tråkiga väggar och andra tjockisar som vankade fram och tillbaka. Vi stängde in oss på vårt rum och underhöll oss på bästa sätt, dvs öva med lustgasen, pimpla saft och skratta. (Det är roligare att ha värkar om man skrattar…) En och annan massage fick jag också. Värsta lyxen 😉
Vid 23 hade jag ca 3 cm kvar och hinnorna togs, Blött, varmt och ett steg närmare mål. Värkarna försvann och det gick sjungande lätt att lösa korsord. Plötsligt tog ”semestern” slut och korsordet fick åka i backen. Det gjorde ont! Som utomstående måste synen på mig och Micke sett lite ”puckad” ut. Jag låg till sängs som en boll och nynnade för mig själv, medan Mick satt i fåtöljen och läste. Men han löd bara order, ”Rör mig inte! Du stör!” Under de tre krystvärkarna baddade Micke min panna och strök mig skönt på ryggen.
2008-08-12, kl.00.21 flög lilla Isabella ut och hennes skrik var något av det vackraste jag någonsin hade hört.
Samtidigt på en annan del av NUS satt min vän i tårar. Hennes liv hade plötsligt slagits i spillror och hennes mammahjärta tvingades att utså det mest fruktansvärda. En ängel var tvungen att återvända…
Ida, min vän, jag håller din hand.
När stormen river, när broarna brinner
När hopp och mening, bara försvinner
När du känner dig liten, och när ingen finns där
Då är du ändå aldrig ensam, så länge jag finns här
Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg
Det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit ändå
Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja det hoppas jag du vet
Om dom du litar på sviker, om din dröm föll i sär
Då kan jag påminna dig om, hur mycket du är värd
Den där rädslan du känner, ja den är inte du
Och hur skrämmande den än verkar, så ebbar den ut
Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg
Det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit ändå
Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Och jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja det hoppas jag du vet
Så när du inte längre orkar, då orkar jag för två
När du inte ser nån utväg, då hittar jag en ändå
Du har givit mig så mycket genom åren som har gått
Är det största man kan få, det har jag fått
Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja det hoppas jag du vet
Och det vet jag att du vet
ALLT HAR SIN TID 