Mitt perfekta kaos

I motsats till ”alla” andras perfekta bilder på sociala medier – välstädade hem (var förvaras barnen?) och tillfixade ansikten dygnet tunt, tänkte jag visa er vårt kaotiska hem denna söndagsförmiddag.

Fastighetsskötaren fixade tvättstugan i fredags. Planen var att ställa allt i ordning igår morse, men en hjärnskakning och häng i sängen kom i vägen. I morse började jag baka, men städningen hann jag inte med, för plötsligt stod det fika i sängen på min to do lista och här är vi kvar, jag och mina barn. Snart ska vi äta lunch och eftersom vårt hem redan är i en enda röra, så kanske vi ska bygga en koja och leka att det är en pizzeria?

Och här har ni mig. Lagom smutsigt och ruffsigt hår. Rester av maskara i ögonvrån. Påsar under ögonen som jag försöker dölja med mina smutsiga glasögon. Jag äger både concealer och foundation, men det är slapparsöndag, så varför ska jag ställa mig framför spegeln och leta fram den superfräscha mamman? Jag är jäkligt het ändå…alla fall om ni frågar min sambo och mitt ego.

Antons hårda städrestriktioner börjar sätta sig i mig. Det är jäkligt skönt att prioritera kaffe och barngos. Jag tror att vi anlitar städhjälp sen när jag börjar jobba heltid igen. Tänk så skönt om jag/vi (haha) bara behövde plocka leksaker och tvätta kläder. Jag drömmer mig iväg…

Pizza var det. Magen kurrar. Hej så länge!

Delat föräldraskap

Jag känner sorg. Det är svårt för mig att förstå vissa vuxna människors resonemang, hur är det då inte för ett barn?

Det har varit många känslor i omlopp den senaste tiden. Kramar och mysstunder i knät har växlats med raseriutbrott och otröstliga tårar. Hur hjälper man ett barn att förstå tillvaron, när man själv inte riktigt förstår? Hur trollar man bort känslan om att vara bortvald?

Det här tar på mina krafter. Jag har fullförståelse för utbrotten, för alla fula ord som flyger o allt stampande i golvet…men hur länge kommer jag ha energi till detta? Vore det inte för änglarna som jag vaknar med och Antons enorma tålamod hade jag nog kastat in handduken vid det här laget.

Mamma-guden ge mig styrka!

Finns det hjärterum, finns det stjärterum

Det här är standard för vår familj

Kvällen börjat med att barnen sover i sina sängar. När jag och Anton släcker ner, brukar jag lyfta över Corre till vår säng. Sömn för mig är heligt och Corre sover non stop tills klockan ringer om hon får sova hos oss. Sen någon gång under natten kommer de andra två och gör oss sällskap. Trångt och banar i väg för konstiga krämpor i kroppen, men finns hjärterum finns stjärterum ❤️

När Isabella försvann

Sen jag var liten har jag fått höra att det är bra med vild fantasi, men nu tvivlar jag…

I fredags fick Isabella en av sina envisa utbrott. Strax utanför vårt hem gick hennes istapp sönder, så hela hennes värld raserades. Enligt henne såg den ut som en sko och hon skulle aldrig hitta en likadan (det tvivlar jag inte på…). Hon sitter på den kalla asfalten med sprutande tårar. Hon ville inte gå hem förrän jag hade lagat isbiten eller hittat en ny. Omöjligt uppdrag! Jag är en mamma, inte en trollkarl. Det är vida känt att mitt tålamod suger, likaså min förmåga att gulligulla i sådana här situationer. ”Upp och hoppa Bella. Istappen hade ändå smält bort inne hos oss. Nu går vi.” Om blickar kunde döda…

Efter några misslyckade försök att övertala min dotter att komma, gick jag och ställde in vagnen i förrådet. När jag kom runt husknuten var hon borta. Jag gick in, men hon var inte hemma heller. Just i det ögonblicket vaknade min vilda fantasi till liv. Jag gick ut och runt huset, in igen, tillbaka ut, runt kvarteret, in igen…ingen Isabella. Fantasin blev större och verkligare. I mitt huvud hade hon blivit kidnappad. En söt liten 6-åring med tårfyllda ögon är ett lätt offer. Jag försökte hålla min logiska del av hjärnan aktiv, men den bröts sakta ner i molekyler. Att vi hade gått om varandra fanns just då inte på världskartan. Med Cornelia på armen gick jag runt och ropade desperat efter Isabella. Mitt hjärta slog hårdare för varje minut som gick. En farbror erbjöd sig att hjälpa mig att leta, likaså Isabellas kompis pappa. Mina ögon brände av tårar som ville ut. Jag andades knappt. I mitt huvud låg hon fastbunden i en skåpbil eller guppandes nere i älven med vatten i lungorna som sakta tog hennes liv. Jag ringde Anton och fick bara fram att Isabella var borta. Gråten låg som en stor, täckande mantel i min hals. Jag gick hem på nytt och där låg hennes ytterkläder utspridda i hallen. Jag hörde ett förtvivlat gråt innefrån vårt sovrum. Där var hon, min stora tjej. Hon slöngde sig runt min hals. ”Aldrig mer ska jag skrämma dig mamma. Jag hörde dig ropa på mig, sen var du borta.” Vi grät i kapp och kramades som om vi hade varit ifrån varandra i flera år. Det här var de värsta 30 minuterna i mitt liv som mamma.

Ibland när jag är less och arg tvivlar jag på min mammaroll. Jag frågasätter mina känslor. Älskar jag mina barn tillräcklig t mycket? I fredags insåg jag att hur kaos vardagen än kan vara, är barnen mitt allt. Inget i världen betyder mer. Jag älskar dem mer än vad jag kan förstå. Ovisheten och den gnagande oron jag upplevde under denna långa halvtimme är mer än jag någonsin vill uppleva igen.

Jag trodde att jag skulle vara mer rationell i en sådan här situation,  att jag skulle ta det med ”ro” och inte låta fantasin skena, men icke. Det är bara att inse, jag är en harig hönsmamma som inte är redo att klippa navelsträngen. Jag ska köpa en trillingvagn och spänna fast mina barn så fort vi lämnar hemmet. Helt klart tryggast så.

På kvällen kröp Isabella upp i mitt knä och tittade på mig med sina stora blåa ögon…”Visst var det spännande förut idag? Nästan lite läskigt…” Varför får jag en känsla av att Isabella inte tog någon lärdom av det här?

Hej så länge!

Tid är allt

Två veckor kvar av mammaledigheten, sen är det dags att sätta hjärnan på högvarv. Det är lite tudelat i mitt hjärta. Hon är så liten vårt hjärta, hur ska det gå att jobba och riskera missa första krypsteget? Första stegen runt rumsbordet? Första ordet? Men jag kan inte låta detta tillfälle gå förlorat.

Once in a lifetime

Idag damp bolagets registreringsbevis ner. Det händer här och nu! En dröm går i uppfyllelse. Jag känner mig som ett barn på julafton. Kan tiden skynda sig? Åh vad jag myser inombords!

På tal om att mysa. Elias vart tvärsjuk igår med magont och stora tårar. Det visade sig vara något oerhört allvarligt – mammasjuk. Vad gör man då? Jo…håller handen och pratar om viktiga saker som krig och kärlek. Stora funderingar i en liten kropp. Skolan är viktig, men ibland måste man som förälder se mellan fingrarna. Elias {jag} behövde det här.

Välkommen du fina höst

Sommaren har varit fantastisk på alla sätt och vis…

Jag har tagit fler kallsupar än vanligt (nästa år ska jag bli grym på skidorna)

Fått se min lilla visp gå från en ynka pynka bebis till en bebis med hull

Jag har tänkt på miljön när jag har åkt vattenskoter och valt den bränslesnåla varianten

…men nu välkomnar jag hösten med öppna armar! Jag har längtat efter mina jeans och koftor i murriga färger och myskvällar i soffan med levande ljus och en tjock filt. Tänk, snart möts man av den friska, lite smått kyliga luften när man går ut. Den är oersättlig! Och i höst väntas nya äventyr. Jag kan knappt bärga mig!!

Detta är andra skolveckan och det går nästan smärtfritt att lämna barnen. Förra veckan var det tårar hos båda barnen och jag hade svårt att hålla mina egna tårar tillbaka. Jag kände mig otroligt elak som hade tvingat dem att sluta i Sävar och börja på en helt ny skola. Vad är jag för en mamma som är så här egoistisk? Men efter lite självömkan kändes det bättre inombords. Självklart är det jobbigt för Elias att komma in i en redan etablerad klass, men det skulle vara ännu värre för honom att bo hos oss i stan varannan vecka utan några kompisar i närheten. Likaså för Isabella. Det här kommer bli super! Vi måste bara ha lite is i magen 🙂

Hej så länge!

 

Jag kokar av ilska!

Vilken gårdag! Hade jag inte vetat bättre hade jag pucklat på Anton med toaborsten när han kom hem sent igår kväll. Jag ville få utlopp för all frustration och hjälplöshet jag kände och jag var arg som ett bi för att han var bortlovad just den här kvällen…jag fräste och skickade ut honom i köket för att röja undan det sista kaoset. Jag grinade medan jag skrubbade badkaret överdrivet noga. Vilken skit dag!

Dagen började med bråk innan jag ens hade hunnit slå upp ögonen. Anledningen var att de inte kunde samsas om närheten till Cornelia. Jag tål inte massa liv innan jag har fått kaffe i kroppen. Frukosten var någorlunda lugn. Syskonkärleken visade sin negativa sida under förmiddagen. De slogs och retades. Ingen var bättre än den andra. Den enda som roades över detta liv var Cornelia. Hon satt i babysittern och sken som en sol.

Efter lunch ville de baka. Det kändes som en någorlunda bra idé, för då om någon gång kan de samsas. De letade fram lämpliga recept och Elias läste för Isabella hur hon skulle göra. De var vänner! Jag skötte ugnen och de fixade resten 🙂 Så var det dags för städningen…
Jag lämnade dem ensamma en liten stund för blöjbyte och ett kortare telefonsamtal. När jag kom tillbaka var köksbordet, stolarna och större delar av golvet täckt med diskmedel och vatten. Om ni någon gång har funderat över hur mycket skum/bubblor yes-diskmedel kan ge och hur lång tid det tar att städa undan ett skumparty i lightversion, så fråga mig. Jag vet! Med saklig och allvarlig ton skickade jag in barnen på deras rum och beordrade dem att städa helt fläckfritt. Elias pep iväg och satte igång. Innan jag visste ordet av det, var han klar med både dammning o dammsugning. Men Isabella. Suck. Drama queen. Hon skrek och sparkade. Det var så orättvist att hon var tvungen att städa själv. Då brast det för mig.

Det är väl själva faan att du ska hålla på så här från morgon till kväll. Ska jag behöva bli så här arg att jag står och skriker för att du ska lyssna? Nu städar du ditt rum, så ska jag rädda köket.

Stackars min mamma som jag hade på andra sidan telefonluren… Min drama queen slutade sparka och skrika, men la sig på golvet med armarna i kors och sjöng ”kärleksfulla” ord till mig. Du är dummast i världen. Jag hatar dig.

Lugnet la sig. Nina kom på kaffe. Jag fixade middag. Anton kom hem och for iväg lika fort för att hjälpa Mackan med båten. Jag hann nästan börja njuta av lugnet när nästa krig startade. Jag stängde igen dörren till Isabellas rum för att dämpa ljudet av deras bråk. Så förändrades tonerna och jag hör ett olustigt ljud från Isabella som gav mig obehag i magen. Elias sitter på henne och håller händerna för hennes ansikte! Hon kan andas, men hon har panik. Jag lyfter bort Elias och råkar sätta ner honom hårdare än tänkt på golvet. Jag ser att det gjorde ont, men så allvarligt var det nog inte, för han reser sig upp och skriker bögjävel åt mig innan han klampar in i sitt rum.

Jag vet att Isabella inte är oskyldig, men man får inte ge sig på någon på detta sätt. Det kan rent av vara livsfarligt. Vad är det för fel på mina barn? När alla hade kommit till sans förklarade jag det farliga med situationen och detta är oacceptabelt. Vi kramades och allt var frid och fröjd igen.

En kvart senare var det Cornelias tur att skapa oreda med att inte vara nöjd i 2 timmar. Precis vad jag behövde.

Tack för denna j-a dag!

Den som påstår att det är fantastiskt att vara mamma alla dagar ljuger eller har osynliga barn. Det är ett h-vete vissa dagar. Igår var mina barn till salu. Jag ville säga upp min anställning som mamma. Ge mig styrka!

Ps. Jag vet att man inte få svära, men just nu skiter jag i det.

Veckan som var

Dagarna springer fram! Mycket glass och lekparkshäng har det blivit.

Cornelia har hunnit bli 2 månader och 4 kg tung. Vår mini har börjat bli en ”jätte”.

Sveriges nationaldag firades med kosläpp i Röbäck med Anna och Jerry. Jag tror att jag uppskattade kossorna mer än barnen…

Så kom söndag eftermiddag och barnen for. Sommarlovet är här och den årliga fisketuren med farmor och farfar. När jag hade vinkat av mina troll sjönk jag ner i soffan med tårarna rinnandes. Tids nog vänjer jag mig…eller?

Nu väntas två veckor med enbart ett barn, midsommar och förhoppningsvis massvis av sol!

Juni är här

Årets första sommarmånad. Isabella har sommarlov, om en vecka har även Elias lov. Som jag har längtat efter nätta skor och mina cityshorts. Äntligen! Jag vet att denna sommarkänsla kan gå i kras när som helst…sommarsverige är inte pålitlig…men till dess tänker jag njuta!

Dagis är över för den här gången. Isabella hade sin sista dag förra onsdagen och till hösten börjar 6-års. Det är stort! Min lilla flicka är inte så liten längre.

”Jag visar inte sidorna på hajar och stora spindlar, Cornelia kan få mardrömmar”

För två månader sedan låg vi på förlossningen. Vattenavgång men inga betydelsefulla värkar. Just då kände jag mig uppgiven och fruktansvärt less på all cirkus som hade hägrat graviditeten. Idag känner jag bara lycka och tacksamhet. Jag klarade över hundra dagar i soffan och vi fick en frisk och lagom förtidigt född liten bebis. Obeskrivligt! ❤️

Mina fina barn! Förstår ni hur rik jag är? All denna kärlek som väger upp den brutala trötthet jag känner och det eviga tjatet om smutstvätt i tvättstugan och om att använda ett vårdat språk. Det här är livet, mitt liv.

Vuxenadoption

Pappa frågade mig i julas om han fick adoptera mig. Kan man som styvdotter få en bättre fråga än den? I början av denna vecka kom beslutet från Borås Tingsrätt…

I 24 år har han funnits där – plåstrat om mina blodiga knän och suttit med is mot mitt svullna ansikte efter ett bråk med cykeln, skällt på mig och gett mig utegångsförbud (totalt värdelöst straff by the way…), gråtit när min anorexi har känts hopplös, kört land och rike runt när jag har gått vilse, älskat mig som om jag vore hans eget kött och blod. Så hur häftigt är inte det här? 🙂