Jag och mina demoner har en överman – Dr Å.T

Igår mötte jag min överman. Hon fick tyst på min ständigt pratande mun och satte mig på plats med sina rak-på-sak frågor. När jag trodde att frågestunden var över och jag hade fått sista ordet, kom ännu en ”dräpande” fråga och POFF! och jag var helt stum. Helt klart en skata utklädd till läkare. Inte ens efter vägning och undersökning fick jag möjlighet till sista ordet. ”Det enda positiva är att ditt hjärta är opåverkat…men det innebär inte att dina blodprover ser bra ut. Och det spelar ingen roll hur mycket koksalt du sprutar in i dina ben, det du kallar bristningar är bara ett bevis på din osunda mathållning” 

Någon möjlighet till eftertanke fick jag heller inte. Rak på sak, hej och hå. Fast vad fanns det att tänka på egentligen? Jag vill inte ha det så här längre. Jag vill att mina demoner ska krypa in i grottan och förbli där. Jag vill bli av med yrsel och humörsvängningar, men framför allt min ångest. Tänk och kunna äta utan djävuls-demonen som påpekar hur fel det är? Lovely! Eller tänk att få slippa kämpa varje dag att inte bara ge upp. Det är så mycket lättare att vara hög av saknaden av mat, än tvinga i mig mat och hålla den nuvarande vikten. Jag står med en fot på varsin sida av det goda och det onda och jag vajar som en flaggstång. Jag vet vad som är rätt, men att göra fel är lättare.

Hon tog upp mitt missbruk, frågade hur det såg ut idag. Vilket missbruk? Alkoholen. Ännu ett POFF! Jag har väl aldrig missbrukat alkohol? Min biologiska pappa, men inte jag. Jag vart irriterad. Hon tog upp journal-anteckningen från nyår 04/05, det kombinerat med mitt intensiva intag av alkohol för att fly verkligheten och ångestdämpande tabletter , la mig i kategorin missbruk/riskbruk. Jag bad henne säga riskbruk – ett mindre laddat ord. Mitt sk. riskbruk finns inte idag…och har, enligt mig, aldrig funnits. Det var en fas att få  vardagen att fungera, det var mitt sätt att bita ihop och undvika platt fall. Det är farligt att falla när man är svag. Jag hade inte haft styrka att ställa mig upp igen.

Dr Å.T. sa att jag har viktfobi. Det var ingen nyhet. Jag vill inte bli stor. Jag vill vara liten, lätt och ”ihopvikbar”. Jag vill inte känna min kropp när jag går. Jag vill inte att det ska vara mjukt när jag sitter ner eller tar på mina armar. Jag anser mig inte för smal…om man bortser från ”alla” symtomer, som frossa, röda knän och isbitar till fötter.

Mitt BMI: 15,93
Å.Ts mål: 19 (dvs ca +9 kg) och sunda tankar.

Så många kilon känns som en omöjlighet. Det är en omöjlighet. Får gåshud av bara tanken. Så mitt mål är +3 och sunda tankar. En medelväg helt enkelt.

Nu väntas provtagning, möte med dietist och samtal. Punkt.

Istället för uppsats-skrivning…

Var är snön? Den som har snott snön, får mer än gärna lämna tillbaka den. RO HIT MED SNÖN NU! Elias fyller snart år och vill mer än gärna ha snö…och mamman vill leka med skotern.

Farmors pepparkaksdeg sattes igår kväll och många minnen väcktes till liv. Jag forslades tillbaka i tiden, till farmor och farfars kök. Jag hörde julmusiken, deras kackel och doften…mmm…och smaken av nygräddade pepparkakor. Nu är de gamla och skrynkliga. Sorgligt, men sant. 

En mindre lyckad morgon. Vaknade med en knytnäve i ansiktet, dock inte medveten sådan, men ändå. Aj! Därefter haglade tandagnissel, sura barn och hur kass jag var. Tydligen kan man smöra en smörgås på 39 olika sätt och jag valde tyvärr fel. Likaså vid tandborstning. Höll falla av sängen när lyckades ta fram rätt kläder. Kors i taket! Hann tänka några gånger om jag skulle kasta in handduken, men föll som en fura av snorpussarna.

Men man kan vara väldigt söt och lydig i ett sovande tillstånd….förundras fortfarande över att ett ”litet” barn kan ta sån plats 🙂

Hustomten nyktrade till igår eftermiddag och fick ordning på hemmet. I år ska han få en gigantiskt tallrik med gröt. Och nubbe. I en av lådorna låg mina första favoritflickor (och pojke). Barbie! Vart nästan lite sugen på att leka…fast insåg att jag var för gammal. Suck. Inte nog med gråa hår och dålig syn, leken är borta. Jag kammade till deras hår och la varsamt tillbaka dem.

Jultomten kommer!

Om en månad är det kulafton! (julafton för er som inte fattar…) Jag tror detta kommer bli familjens bästa genom tiderna. Det passerade året har fått våra ögon att öppnas. Jag blir nästan religiös på kuppen 😉

Vår hustomte tog sig en sup igår. Inte konstigt att inget är färdigt här hemma.

Utvärdering

Onsalakorv och chili-aioli – mums
Pyttipanna och chili-aioli – mums
Kräftor och chili-aioli – mums
Fläskfilé/Oxfilé och chili-aioli – mums
VB-paj och chili-ailoi – mums

Pannkaka och chili-aioli – nej

Slutsats: det mesta fungerar super med chili-aioli.

Jag kniper ihop ögonen och trollar

Jag tänkte så här, jag kniper ihop ögonen, säger hokus pokus JÄTTEHÖGT och så är det rent och prydligt igen. Jag provar nu.

….

Nähä. Gick inte alls. Jag har sett nästan alla Harry Potter, så jag borde kunna trolla.

Jag har tiden emot mig. Eller är det motivationen?

Far och hämtar barnen och när jag kommer hem hoppas jag hustomten har gjort sig förtjänt av julgröten… Annars blir jag SKITSUR och snör en kartong i huvudet på honom – en skokartong, för svag för att kunna ta en flyttkartong.

Komsikomsi lilla tomte. Finns godis i skåpet.

Organisering av kaos

Elias har kalas om 6 dagar och då ska det vara klart här hemma. Känns det troligt? Inte alls! Kartonger och svarta sopsäckar överallt och motivationen är inte på topp. Saknar ju inget som är nedpackat! Dammigt är det också. Undra om det går att sälja dammråttor på Tradera…

Den 17/12 är det helt tomt i kalendern. Längtar!

Vi firar!

Födelsedag, klarade skoluppgifter/tentor, slutbetyg och livet!

Middag på Invito, Breaking dawn och drinkar på Allstar. Kvällen var fabulous! Några timmar utan ansvar och hjärnagympa och energin hamnade på topp.

Att erkänna sitt ”beroende”

En alkoholist dricker inte, den dränker sina sorger. En narkoman missbrukar inte, den dövar sina smärtor. En anorektiker svälter inte, den tar kontroll. 

Att erkänna sitt problem är svårt och även när man vet att något är fel, är det ändå så mycket lättare att stänga dörren. Jag är felfri. Man kan vara smal utan att lida av något problem. Finns det någon som inte tänker på vad som åker in i munnen, hur kroppen ser ut och hur kläderna sitter? Jag är smal, men inte försmal. Jag äter med en viss kontroll.

Muminmamman säger att jag bantar. Det låter så fult. Jag bantar inte, jag ser bara till att jag inte går upp i vikt. Jag äter glass, bullar, mat och godis. Jag njuter. Men jag har kontroll.

Jag har fått en tid till Freja. Jag vet inte om jag vill dit. Känns som slöseri med tid för både mig och läkaren. Jag har full kontroll.

 

Som man bäddar får man ligga

”Älska mig som mest, när jag behöver det som minst, ty då behöver jag det bäst”

Jag ligger och ligger, men jag vet inte om något annat sker än att lakanen blir skrynkliga och jag blir öm i kroppen. En viktig relation är förstörd på grund av ”mig” och jag misstänker att det aldrig kommer att bli sig likt igen. Svamp-plock, förtroliga samtal och kortspel är nog ett minne blott. Vad vi än intalar oss, så kommer relationen bara bli halv i framtiden. Det kommer ligga ett litet orosmoln över oss – en ständig rädsla att göra fel med ord eller handling. Jag sörjer. Inte så mycket i mitt huvud, för då skulle vardagens rutiner rubbas, men med mitt hjärta. Blickar gör ont. Snacket vid sidan om gör ont. Men det som gör mest ont, är vetskapen om att delar av mig inte skulle kunna hantera situationen om allt blev som förr. Hur skulle vi kunna sitta i soffan och dricka kaffe, utan att fråga mig själv om detta bara är en fejkad fasad, att varje skratt är oäkta, att varje kram jag får egentligen är fylld av ilska? Jag är inte långsint, men tilliten har brustit på båda sidor. Kanske är det lättast att bara låta allt vara som det är och vi alla håller en god min när vi ses?

”Sorg går inte över. Den tar bara en annan form. En sorg är som havet. Till att börja med är vågorna väldigt stora. Sen kommer dyningarna men havet blir aldrig mer stilla”

Den gyllene trion

Vi kan allt. Vi vet allt. Vi är oslagbara i alla lägen.
Månader, även år, kan gå, men vår vänskap den består. ¨

2 februari 2003 – totalt hämningslösa

29 november 2011 – klokare, galnare och snyggare