Världens längsta tjockis-tid

Sista delmålet är här: 35+0, 34 dagar kvar till BF. Tänk att vi har nått ända hit! *hoppar av glädje med en viss bitterhet* Jag har tappat räkningen på alla turer till både Specialistmödravården och förlossningen. Nu väntas bara vanliga besök hos barnmorskan.

I andras ögon har tiden gått fort, i min värld har den masat sig fram värre än en snigel med skavsår. ”Värsta” graviditeten hittills. Min mage är liten, mina fogar mår bra och jag är fortfarande relativt smidig, så jag borde inte klaga…men JAG ÄR LESS! Så, min lilla snutta, kom ut nu! Räcker det inte att du och min kropp har bråkat med mig i 16 veckor? Du ska ha ork att bråka med mig sen också. Det är väl lika bra att förbereda mig på att gå över tiden och en förlossning på flera dygn. Jag är inte alls bitter.

 

Powernap. Nadja tar god tid på sig att byta objektiv.

Nu går det nedför

Mina fina ben har blivit ”invaderade” av begynnande åderbrock! Stanna tiden! Jag är ens inte 30!

Dags att boka tid för en spruta.

Änglar, dödlighet och ett glas vin

Visst, jag söp mig medvetslös och brände nästan ner hela huset, men jag låg åtminstone inte med honom

Klockrent. Jag sitter på balkongen med världens största leende på mina läppar och små svettsdroppar på pannan. Jag tror att alla på Teg, förutom gamlingarna med dålig hörsel förstås, har hört mitt icke lågmälda skratt. Maria Keys är en pålitlig författare. Änglar ger mig vad jag behöver – skratt. Kittlande, nästan krampaktiga skratt

Jag har tänkt mycket på döden sen helgen. På brorsans totalkvaddade bil, på misshandel som går överstyr, på förstörd längtan. Midsommarhelg och mycket skit när allt ska vara happy happy. Jag grinade hela lördagen, jag var ett ras på söndagen och snyftat i hemlighet denna vecka. Döden var påtaglig i helgen, alldeles för påtaglig.

Imon kommer barnen. Äntligen odödlig kärlek och barnsligt skön lycka. 2,5 vecka av tortyrliknande längtan ska nu få ett slut.

Skål! (Vatten o kaffe. Fick för mycket sv det ”goda” i fredags)

Respektlösa karl!

En sexuell invit…men i mina ögon både kränkande och förödmjukande. Vad skulle nästa fråga bli? …mot betalning? Min respekt för denna man försvann. Godheten i hans ögon byttes ut mot något slemmigt och frustrerande. Hade jag verkligen hört rätt?

Till en början skrattade jag lite lätt, kände hur rodnaden gjorde sig synlig i mitt ansikte. Pulsen steg och rummet blev till en bastu. Jag avfärdade allt, vände på klacken och tog tag i mina sysslor på dagens to do-lista Frågan lämnade mig inte oberörd. Den malde på. Ekorrhjulet var i gång.

Det förflutna kastades i mitt ansikte. Ett nytt eko tog upp mina tysta tankar. Här har du sin smutsiga slyna. I slow motion rullades min egna film upp framför mig. ”Data-knapprandet” blev hårdare. Intensivare. Mina fingrar nästan misshandlade tangentbordet med snabba och hårda rörelser.

Rummet krympte ihop. Min osynliga snara drogs åt runt min hals. Andningen blev tyngre. Det gjorde nästan ont. Blixtrar for framför mina ögon. Järnsmaken fyllde min mun. Precis som då, fast nu var allt i mitt huvud. Två meningar lyckades få det förflutna att bli serverat på ett taggigt fat.

Jag hörde mitt namn. Det knöt sig i magen. Jag kastade mig över diskhon. En kaskad av ilska for ut. Lättnaden efteråt var minimal, men ändå…

Kaffepaus

Det är något speciellt med dagens första ”rast” – rykande kaffe och VK. Det är nästan knäpptyst, jag hör bara min egen andning och regnet smattrar lätt mot fönstren. Öppnar jag dörren kan jag höra ett dovt fågelkvitter. Tänk om denna tisdag kunde få vara som en rykande kopp kaffe hela dagen. Önsketänkande! 😉

Barnen kom igår, så nu är det liv i luckan igen och mängder av gos. Det innebär också en lugn arbetsvecka på 38 timmar, en klocka som ringer när jag sover som bäst och en gigantisk tvätthög 🙂

Nostalgi

Hold me closer tiny dancer

Det finns en saga…hur många sagor som helst…om prinsen som lyfter upp kvinnan på den vitskimrande hästen (eller sportbil eller prinsens privata jet-plan) och överösa henne med dyrbara presenter och vackra ord som får hennes hjärta att smälta. Till tonerna av Chopin kommer han falla ned på knä och be om hennes hand och om hennes eviga troheten. Hon kommer le med hela kroppen, tårar kommer sabotera den perfekta sminkningen och i ett jublande ja, kommer hon slänga sig runt hans hals.
Vi alla vet det, vi har sett det gång på gång. De obotliga romantikerna kommer gråta ljudligt, när eftertexten rullar på skärmen. De cyniska kommer skaka på huvudet.

Hur ser verkligheten ut? Är hästen lika ren och kommer tonerna ljuda lika oskuldsfullt i bakgrunden? Rent instinktivt vill jag fnysa och skratta åt min egna fråga. Den rosenröda romantiken är ett påhitt för muntra upp vilsna människor o den gråa vardagen.
Men om sagan inte existerar, vad ger då upphov till det euforiska tillstånd jag befinner mig i, som fyller min mage med en invasion av pirr och ett bubblande skratt som dansar ur min mun?

You’re my perfect dream, we’re the perfect team

Nu är de här!

Ett dygn tidigare än vanligt. Kylen är åter fullproppad med mat, leksaker har åkt fram och lätta andetag hörs från rummet bredvid. Mina änglar, mina terrorister är hemma!

John Blund kallar. 9 timmar på 2 dygn är inte att rekommendera.

Mamma till salu. Barn bortskänkes.

Du är dummast i världen
Du är elak
Bajs-mamma

Nu ska jag sälja dig och köpa en ny iPad!

Häromdagen var jag billig…iPad-billig.
Häromdagen var mina barn billiga…hur billig vågar jag inte erkänna (ett par ”skopunkten-skor-billig”)

Var går gränsen till ”du är inte lämplig som mamma”? Är det när man kokar och vill stoppa huvudet i en snödriva? Är det när man hör sig själv skrika och det råkar slinka ut en svordom? Är det när man tänker tanken att avsäga sig mammarollen och ge pappan fullt ansvar? Är det när man vill slänga tallriken i golvet och bara morra?

Mina tårar sprutade. Just då, kl.16:53 i måndags, ville jag inte mer. Jag ville slå numret till Micke och beordra honom att hämta hem våra barn till sig och radera allt som hade med mig och göra i vår barns huvuden. Jag ville verkligen inte vara mamma! Efter enbart en timma tillsammans var ett bråk i rullning. Varför i h-vete då? De var hungriga, men maten var självklart för varm. Nej, för kall. Jag hade delar köttet fel. Förstora bitar. Nej, försmå. Nej, jag skulle inte ha delat alls. Nej, nej, nej!

Skitmamma!

SKITUNGE, ville jag skrika högt. Barnsligheten är som störst när jag kokar inombords.

Det är inte lätt att vara mamma. Det är inte lätt att klara det på egen hand när blodsockret är lågt, när syndafloden sipprar mellan benen och när stoltheten ska bevaras. Det är inte lätt att vara själv oavsett anledning. Jag vill kunna resonera klokt och ”korrekt”…det kommer jag aldrig kunna…

Jag älskar min barn. Jag ”avskyr” mina barn…i 34 sekunder…

Och ångesten över att göra fel, att bli för arg, att vara för hård, att inte älska dem tillräckligt mycket…att inte vara e helt okej mamma. Ångesten över att mina beslut skadar mina barn, mer än vad de gör nytta, att allt bara ska bli hiskeligt fel och jag inte inser det förrän det är försent.

Det är inte lätt att vara mamma. Det är inte lätt att göra rätt.

När barnen hade somnat, satte jag mig i soffan med lite choklad i en skål och Amarone i glaset. Det kanske inte är så illa ändå, barnen sover iaf 11 timmar per natt och vem kan ”avsky” mammarollen då?

Ett angenämt problem

Fått ett jobberbjudande, blivit ”befordrad”…och jag som hade tänkt gå ner i tid och gå tillbaka till GTM över sommaren. Hur tackar jag nej till mer ansvar och bättre lön?

Jag får helt enkelt tänka om och ändra på min planering.

Tjingeling!

Help, I have done it again…

Då var jag där igen. Massa övertid, ingen sömn och ingen matlust. Hur tänker jag egentligen? (Jag tänker inte)

…I have been here many times before. Hurt myself again today and the worst part is there’s no-one else to blame

Vad hade jag gjort utan mina vänner?
…”oväntat” besök mitt i veckan med vin och VB-paj
…sista minuten- barnvakt över natten
…scones till frukost med frugan

Be my friend
Hold me, wrap me up
Unfold me, I am small and needy
Warm me up and breathe me

Jag känner mig borttappad. Hundranio saker i huvudet som ska redas ut och motivationen för det är noll. Placera mig i en solstol och ge mig en kaffe med lite cognac.

Ouch I have lost myself again
Lost myself and I am nowhere to be found, yeah I think that I might break
I’ve lost myself again and I feel unsafe