Fredagsmys

Äntligen är arbetsveckan över! Jag minns inte när jag längtade så här mycket efter soffan/sängen. Lamslagen av trötthet och knivar i höfterna. Jag biter ihop och ”gillar” läget.

Middag på donken och chips till Fångarna på fortet. Vi är nyttighetskommittén 😉

Äntligen fredag och första helgen på en månad som hela familjen är samlad. ❤

Bit ihop, kvinna!

Snart helg. Räknar minuterna och dagen har knappt börjat. När dagen är slut, ska jag bosätta mig i soffan och inte röra mig på hela kvällen. Varje steg skär som knivar. Detta hade jag glömt!

Bit ihop. Bit ihop. BIT IHOP!

Paus i hjärnan

Så här fem år senare fungerar inte minnet så bra som jag trodde. Jag hade helt glömt alla dessa negativa sidor…hur kunde jag bara komma ihåg det mysiga, det harmoniska? 😛
Ligger utslagen i sängen och funderar över hur jag ska kunna ta mig ur sängen utan att börja grina.

Dagens dilemma

Jag har bott i stan i ett år nu. Jag har kört barnen 2,5 mil varje morgon, varannan vecka, till dagis/skola. Just då var det ett bra alternativ. Jag (Vi?) ville inte bryta all deras trygghet. Det kändes som separationen i sig var tillräcklig. Men idag känns det där valet inte lika självklart…

Det är dryga mil i bilen varje dag. Tid som försvinner som kan användas till annat. Och hur lätt är det för barnen att hitta vänner här, när de spenderar dagarna på en helt annat ort? Jag är trött på att köra ut från stan och sen tillbaka. Som man bäddar får man ligga gäller inte här 😛

Så vad göra? Peppa barn och ex att byte av skola är bäst för alla! Ett lätt drag? Oh no! Elias vill ena dagen, andra dagen inte. Mitt ex…alla går att köpa. Haha!

Hjärtat i halsgropen

Sprutande tårar. Blodpöl. Mammaångest.

Varför är jag ensam hemma med barnen när Bella sätter kniven i handen? Varför gav jag henne just den där kniven när vi skulle göra fruktsallad?

Tur att Elias, världens bästa storebror, var på plats! Han hämtade hushållspapper och handduk så jag kunde stilla blodflödet, höll lillasyster i handen och gjorde sitt bästa för att få henne att skratta.

Det behövdes inte sys, så en timma senare satt vi i soffan med ett tejpat sår och fruktsallad framför barnprogrammen. Slutet gott, allting gott!

Energilös kvinna

Helt slut. Ligger i soffan och samlar energi. Mitt mål för dagen är att dammsuga barnens rum.

Sätt en blåslampa i röven på mig!

Fan ta dig, karl-jävel!

Jag satt försjunken i mina egna tankar…äta eller inte äta…när det ringde på dörren. Vem fasen kommer så här sent? Kolsvart ute och närmare 23. Jag hann hejda mig precis innan jag vred om låset på ytterdörren. Jag kan ju inte låsa upp utan att veta vem som står där ute. Varför finns inget titthål?

– Vem är det? (jag försökte låta så barsk som möjligt)

– Anton (förvrängd röst)

Så fan heller att det är! Skulle jag inte känna igen Antons röst? Dessutom är han 26 mil härifrån.

– Det är Anton. Jag har nyckel. Jag låser upp.

Jag hör hur någon börjar pilla på låset. Mitt hjärta ökar i takt med paniken. Vad ska jag göra? Har Han hittat mig? Jag försökte samla tankarna. Telefon eller stekpanna? För en kort sekund funderade jag faktiskt på att gömma mig under sängen. Just då var jag inte speciellt kaxig. Jag står med telefonen i handen och beredd att ringa någon (vem denna någon skulle vara, vet jag faktiskt inte.) Min telefon börjar ringa och på displayen syns bilden på Anton.

– Någon är utanför. Är det du?

– Ja, släpp in mig.

Jag öppnar dörren. Jag är överlycklig att se honom. Jag är förbannad. Karl-fan har skrämt skiten ur mig. Gigantiska krokodiltårar sprutar. Jag hulkar. Jag faller på knä på golvet och är hysterisk. Varenda millimeter av min kropp skakar. Han tar mig i sin stora, varma famn. Hans hals färgas svart av min maskara. Vi kramas hårt och länge. Han ber om förlåtelse. Lyckan att ha han hemma igen får ilskan och rädslan att rinna bort.

Vad som skulle bli ett roligt skämt, blev tårar…men efteråt, si så där en timma senare, kunde jag skratta åt det. Åh, Anton, tro inte att du ska få gå ostraffad för det här… 😉

När jag vaknade i morse och kände hans kropp mot min, handen i min och nästippen mot min kind, fylldes jag av ett rus av ren och skär lycka. Ja, så här vill jag ha det. Inga tvivel.

Sometimes I hate every single stupid word you say,
Sometimes I wanna slap you in your whole face.
There’s no one quite like you, you push all my buttons down,
I know life would suck without you.

Jag övar på att tröstäta

Jag var lite lagom deppad efter jobbet igår kväll. Kaffeabstinens, illamående och mensvärk. Tre onda ting toppades med ett lägenheten ekade tom. Ett ypperligt tillfälle att tröstäta på…som jag är såååå bra på 😉

Med Antons peppning i luren lämnade jag ica med en kladdkaka från deras ”bageri”. Här ska svullas!!! Oh yes!

Gick verkligen jättebra. NOT! Tog en bit och var sen ännu mer illamående.

Jag är värdelös på att tröstäta.

Att tröstäta

Jag och tröstätning har aldrig riktigt funkat, men jag ville ge det en chans ikväll.

Jag vill ha chips. Jättesugen.
Jag vill ha bulle med massa kräm och annat klet.
Eller choklad. Chokladmousse. Kladdkaka. Salta fiskar. Ja, här ska svullas!

Jag kom ut från Ica med Prosciutto (lufttorkad skinka) Men hallå?! Hur j-a värdelös är inte jag?

Lika bra att dra täcket över huvudet och sova bort den här kvällen, så jag slipper grina över mitt otillfredsställda godissug.

Minus på vågen

Dagens morgonvikt 54,6 kg. – 1,2 kg på 6 dagar. Hur är det möjligt? 0,5 kg hade varit en sak, men inte det här. Suck, pust och stön.

Måste jag ställa mig i skamvrån?

Känner mig lite så här idag – grå och ”sorgsen”.

Kom hem nu, goding! Ingen som driver med mig, ingen som skrattar när jag fiser (japp, även tjejer gör sånt), ingen som värmer mina fötter, ingen som låter mig välja film eller masserar min rygg när jag har pms. Saknar min BFF