H-vete vilka perfekta bröst – kom och kläm!

Söndagmorgon. Fick sova till 8:40. Jag tror det är ett rekord. Båda trollen har inte sovit så länge sen jag slutade amma 2008. Amma…gah…underbart, urjävligt… Två sprutande bitkuddar som när som helst kan explodera. Min ”längtan” efter fejkade tuttar vaknade till liv när jag slutade amma Elias. Mina bitkuddar var sprängfyllda med mjölk, alldeles runda, vårtorna pekade rakt ut. Jag beundrade mig själv i spegeln. Mumma! Helt perfekta.

Mjölken började sina. Försvann. Mina bomber också. Amningen var över, dags att plocka fram alla spets-bhar. EKO! Mina titts var ”borta”. Tårarna sprutade. Jag var tuttlös! Inte riktigt…men ändå. Två urlakade påsar satt fast på min kropp. Jag slutade beundra mig själv i spegeln. Två kup-storlekar mindre blev jag. Det kändes som ett hån. Min fasta rumpa var också borta, min vikt låg på -7 kg räknat från inskrivning på MVC. Min kropp hade blivit bestulen.

Jag sörjde mina bestulna bröst. Jag sörjde faktiskt min ”förstörda” kropp.

December 2007. Elias hade precis fyllt 1 år, hade slutat vara besatt av mina bitkuddar. Testet visade plus. Jag var gravid. Lycka! Ågren. I takt med att graviditeten fortskred, växte mina bröst. Fylliga, runda…mmmm…ljuvliga tuttar! De fanns där, de syntes. Så klämvänliga.

2012. Två barn senare, tillfälliga viktdalar och noll motivation att få tillbaka min hårda rumpa. De urlakade påsarna har blivit till halvfylliga fettklumpar med vårtor som desperat försöker titta rakt upp – de lyckas inte riktigt, men de tittar iaf inte rakt ner! Jag klarar penntestet och ekot är borta…jag får väl helt enkelt vara nöjd med det lilla.

Perfekta små bröst…