Fantastiska nyheter! Våran tös verkar ha bestämt sig för att stanna i magen ett tag till, så läkaren tyckte det var helt ok att jag lämnar sängen och börjar leva lite. Jag får inte lyfta saker, gå på promenader, stressa mm, men lite bak, lek med barnen och lek i sänghalmen så länge allt känns bra i kroppen skulle bara göra gott för själen. 6 veckor med enbart14-års vänligt mys är över. Jag hoppar av glädje – här ska pippas!
Vi skulle ligga. Ett fylle-ligg där jag skulle fara hem direkt efter. Vi skulle fejka våra orgasmer (fylle-ligg är aldrig bra. Egot är större än vad kroppen orkar prestera.) Jag for aldrig. Vi fejkade inte. Vi somnade tätt ihop.
Jag vaknade i panik morgonen efter. Rusade hem (åkte taxi med rufsigt hår, utsmetat smink o klänningen ut och in) till min trygga vrå. Upp i soffan med kaffekoppen. Hur kunde vi somna? Hur kunde jag ligga i hans varma famn?
Vi började inte dejta. Vi började hänga. Vi spenderade sena kvällar i soffan med dåliga filmer och godis. Tittade på Solsidan och åt smörgåsar med tusen varianter av pålägg. Vi köpte soffor och handlade mat. Vi fejkade inte. Han vann mina barns hjärtan och var barnvakt. Han hjälpte mig stå på benen när alkoholen hade regnat över mig, han höll mitt hår när kroppen ville göra sig av med det berusande regnet. Han torkade mina tårar när orken tog slut. Han höll om mig när ångesten var stor. Han fick mig att äta. Han fanns kvar när jag gjorde allt för att få honom att gå.
Ett år har gått. Vi har fortfarande inte börjat dejta. Vi gjorde ett tappert försök igår och reserverade biobiljetter. Det slutade med popcorn och hyrfilm (Små citroner gula. Grin-varning. Skratt-varning. Se den!!)
Han är min bästa vän. Han är min hjälte.
Du är min bästa vän. Du är min hjälte. Du är vad jag behöver i mitt liv. Du gör mig lycklig.
Besatthet. Beroende.
Karherine Moennig. Gåshud. Som en godispåse med sura flaskor, salta fiskar och söta jordgubbar
ALLT HAR SIN TID 