Jag har dammat av min trasiga systemkamera (en viss liten dam drog den i backen för tre års sedan…) och ”hittade” lite bilder på mina stora godingar.
Söta Isabella 3 år gammal. Tänk att om några veckor blir hon 6 år och ska börja förskoleklass efter sommarlovet.
Fina Elias, min lilla spjuver som börjar andra klass i höst. Hur kan tiden ha gått så fort?
Det kom ett privat mail på facebook igår från en kvinna. ”Är G.L din pappa?” Tusen tankar. Var hon min bortadopterade storasyster? Hon var dotter till min okända farfar, med andra ord min faster. Min första reaktion var obehag. Jag blev illamående, äcklad. Sen kom tårar. Därefter tomhet. Jag har sen länge accepterat att jag aldrig kommer att få veta hur min biologiska släkt ser ut och att min far inte vill veta av mig. Jag vill inte veta. Jag behöver inte veta.
Kvinnan fick mitt nummer och ringde upp. Vi pratade länge. Jag berättade om min relation till hennes bror, det lilla jag visste om min farfar och relationen han hade haft med min farmor för 62 års sedan. Hon i sin tur berättade vad hon visste. För en kort stund ville jag be henne hälsa till min farfar, säga att jag fanns, men varför?
När jag skulle sova kom tankarna på min far. Han har varit en diffus fläck i ett moln av spritångor. Han kom och gick som han kände för. Oftast kom han inte alls. Ett barn är inte lika roande som en flaska. Jag kunde aldrig ge honom det rus han behövde. Jag skapade ansvar och skam. Som liten kunde jag inte förstå varför min far inte ville ha mig. Vad hade jag gjort för fel? Idag vet jag att jag är inte felet. Han är sjuk och vill inte bli frisk.
Inget i min vardag har förändrats. Allt är sig likt. Men nu vet jag i alla fall.
After the sun always comes the rain
Followed by hurt and pain
After the light comes the dark
After the love comes the breaking of my heart
Gårdagens avsnitt av Veckans brott kastade mig tillbaka tio år. Inslaget var skrämmande likt. Det var mina tårar. Det var min upplevelse. Det var min smärta. Min historia blev nutid. Min vardag, min familj, mitt liv, försvann in i ett dunkel på några få sekunder. En frätande känsla kröp längs mina ben, ett vakuum omslöt mig. Jag kände inte madrassen under min kropp, jag kände inte Antons närvaro. Allt omkring mig försvann och utbyttes mot den instängda lukten av tvättmedel, damm och gammal, intorkad utlösning. Min kropp blev den där äckliga, söndertrasade saken som suttit fast på mig. Jag var inte jag längre. Jag blev hon jag var. Jag bet ihop för att inte skrika rakt ut. Anton drog mig till sig, la mig tätt, tätt intill, precis som i en kokong. Första känslan var ännu mer panik. Hans kropp mot min kändes som ett påhopp, som att jag skulle smitta honom med min smuts.
Min kropp har sovit i natt, men inte jag. Jag har legat på vakt, varit beredd på att fly. Idag är jag i passagen mellan det som var då och det som är nu. Det känns fortfarande tungt att andas. Ångesten har glidit in i varenda cell i min kropp och det enda jag kan göra är att härda ut. Kämpa emot gamla demoner.
She said I don’t know what you did it for at all
Jag satt försjunken i mina egna tankar…äta eller inte äta…när det ringde på dörren. Vem fasen kommer så här sent? Kolsvart ute och närmare 23. Jag hann hejda mig precis innan jag vred om låset på ytterdörren. Jag kan ju inte låsa upp utan att veta vem som står där ute. Varför finns inget titthål?
– Vem är det? (jag försökte låta så barsk som möjligt)
– Anton (förvrängd röst)
Så fan heller att det är! Skulle jag inte känna igen Antons röst? Dessutom är han 26 mil härifrån.
– Det är Anton. Jag har nyckel. Jag låser upp.
Jag hör hur någon börjar pilla på låset. Mitt hjärta ökar i takt med paniken. Vad ska jag göra? Har Han hittat mig? Jag försökte samla tankarna. Telefon eller stekpanna? För en kort sekund funderade jag faktiskt på att gömma mig under sängen. Just då var jag inte speciellt kaxig. Jag står med telefonen i handen och beredd att ringa någon (vem denna någon skulle vara, vet jag faktiskt inte.) Min telefon börjar ringa och på displayen syns bilden på Anton.
– Någon är utanför. Är det du?
– Ja, släpp in mig.
Jag öppnar dörren. Jag är överlycklig att se honom. Jag är förbannad. Karl-fan har skrämt skiten ur mig. Gigantiska krokodiltårar sprutar. Jag hulkar. Jag faller på knä på golvet och är hysterisk. Varenda millimeter av min kropp skakar. Han tar mig i sin stora, varma famn. Hans hals färgas svart av min maskara. Vi kramas hårt och länge. Han ber om förlåtelse. Lyckan att ha han hemma igen får ilskan och rädslan att rinna bort.
Vad som skulle bli ett roligt skämt, blev tårar…men efteråt, si så där en timma senare, kunde jag skratta åt det. Åh, Anton, tro inte att du ska få gå ostraffad för det här… 😉
När jag vaknade i morse och kände hans kropp mot min, handen i min och nästippen mot min kind, fylldes jag av ett rus av ren och skär lycka. Ja, så här vill jag ha det. Inga tvivel.
Sometimes I hate every single stupid word you say,
Sometimes I wanna slap you in your whole face.
There’s no one quite like you, you push all my buttons down,
I know life would suck without you.
Då var det dags igen för samtalet som sparkar omkull mig och får varenda muskel att dra ihop sig. Ögonen kniper, det susar i öronen. Jag känner smaken av kräk. Min frukost kommer upp. Glaset i min hand blir till spillror. Blod och tårar bildar en sjö till öarna av glas. Svetten rinner. Frossa.
Jag är på jobbet och kan inte fly hem till min trygga zon. Det finns ingen räddning.
Jag känner mig naken. Uttittad. Lämnad. Alla ljud runtomkring låter som trummor i en container. I ren panik sliter jag ut kontakten till kaffekokaren, öppnar luckan till diskmaskinen och låter dess varma ångor överskölja mig.
Verkligheten kommer sakta krypandes tillbaka. Smaken av blod och kräk avdunstar och byts ut mot tuggummi. Jag tar en suck av lättnad. Drar handen genom håret och rättar till min klädsel.
Jag städar bort det lilla kaos som vittnar om att det förgångna aldrig är tillräckligt långt borta. En påminnelse om att njuta av livet som är här och nu.
Bit ihop. Le.
…svettig och panikslagen. Livet kommer ikapp en, verkligheten klarnar.
Drömmarna följer mig hack i häl, min ständiga följeslagare. Det som har varit är en del av mig, en bit i mitt livspussel. Jag gör den och den gör mig. Under många smärtsamma stunder – när tårarna har skapat små pölar runt min kropp, när orken legat utanför min förmåga, när benen har gett vika och hjärtat inte längre har velat slå – har jag tittat ut i tomma intet och ljudlöst skrikit varför? Jag har önskat mig en annan historia, jag har bett om allt annat som inte är jag. Jag har plågat mig själv, jag har känt hatet mot tjejen på andra sidan spegeln. Jag har känt avsky mot mig själv. Varför?
Drömmarna påminner mig om min historia, låter mig inte gå vidare utan att minnas. Det gör ont, men skulle smärtan inte vara intensivare om jag glömde vem jag är och vad/vem som har ”hjälpt” mig finna min stig i livets skog? Jag kan inte blunda för livet som varit, utan att även blunda för det fina som är.
Jag vänder mig om och ser det vackraste jag har…det som hade fattats mig om jag inte var jag.
ALLT HAR SIN TID 