Tid är allt

Två veckor kvar av mammaledigheten, sen är det dags att sätta hjärnan på högvarv. Det är lite tudelat i mitt hjärta. Hon är så liten vårt hjärta, hur ska det gå att jobba och riskera missa första krypsteget? Första stegen runt rumsbordet? Första ordet? Men jag kan inte låta detta tillfälle gå förlorat.

Once in a lifetime

Idag damp bolagets registreringsbevis ner. Det händer här och nu! En dröm går i uppfyllelse. Jag känner mig som ett barn på julafton. Kan tiden skynda sig? Åh vad jag myser inombords!

På tal om att mysa. Elias vart tvärsjuk igår med magont och stora tårar. Det visade sig vara något oerhört allvarligt – mammasjuk. Vad gör man då? Jo…håller handen och pratar om viktiga saker som krig och kärlek. Stora funderingar i en liten kropp. Skolan är viktig, men ibland måste man som förälder se mellan fingrarna. Elias {jag} behövde det här.

Juni är här

Årets första sommarmånad. Isabella har sommarlov, om en vecka har även Elias lov. Som jag har längtat efter nätta skor och mina cityshorts. Äntligen! Jag vet att denna sommarkänsla kan gå i kras när som helst…sommarsverige är inte pålitlig…men till dess tänker jag njuta!

Dagis är över för den här gången. Isabella hade sin sista dag förra onsdagen och till hösten börjar 6-års. Det är stort! Min lilla flicka är inte så liten längre.

”Jag visar inte sidorna på hajar och stora spindlar, Cornelia kan få mardrömmar”

För två månader sedan låg vi på förlossningen. Vattenavgång men inga betydelsefulla värkar. Just då kände jag mig uppgiven och fruktansvärt less på all cirkus som hade hägrat graviditeten. Idag känner jag bara lycka och tacksamhet. Jag klarade över hundra dagar i soffan och vi fick en frisk och lagom förtidigt född liten bebis. Obeskrivligt! ❤️

Mina fina barn! Förstår ni hur rik jag är? All denna kärlek som väger upp den brutala trötthet jag känner och det eviga tjatet om smutstvätt i tvättstugan och om att använda ett vårdat språk. Det här är livet, mitt liv.

Elias 7 år

Om några timmar har jag varit mamma i exakt 7 år. Nästan lite svårt att förstå. Min lilla pojk börjar bli stor!

Fan ta dig, karl-jävel!

Jag satt försjunken i mina egna tankar…äta eller inte äta…när det ringde på dörren. Vem fasen kommer så här sent? Kolsvart ute och närmare 23. Jag hann hejda mig precis innan jag vred om låset på ytterdörren. Jag kan ju inte låsa upp utan att veta vem som står där ute. Varför finns inget titthål?

– Vem är det? (jag försökte låta så barsk som möjligt)

– Anton (förvrängd röst)

Så fan heller att det är! Skulle jag inte känna igen Antons röst? Dessutom är han 26 mil härifrån.

– Det är Anton. Jag har nyckel. Jag låser upp.

Jag hör hur någon börjar pilla på låset. Mitt hjärta ökar i takt med paniken. Vad ska jag göra? Har Han hittat mig? Jag försökte samla tankarna. Telefon eller stekpanna? För en kort sekund funderade jag faktiskt på att gömma mig under sängen. Just då var jag inte speciellt kaxig. Jag står med telefonen i handen och beredd att ringa någon (vem denna någon skulle vara, vet jag faktiskt inte.) Min telefon börjar ringa och på displayen syns bilden på Anton.

– Någon är utanför. Är det du?

– Ja, släpp in mig.

Jag öppnar dörren. Jag är överlycklig att se honom. Jag är förbannad. Karl-fan har skrämt skiten ur mig. Gigantiska krokodiltårar sprutar. Jag hulkar. Jag faller på knä på golvet och är hysterisk. Varenda millimeter av min kropp skakar. Han tar mig i sin stora, varma famn. Hans hals färgas svart av min maskara. Vi kramas hårt och länge. Han ber om förlåtelse. Lyckan att ha han hemma igen får ilskan och rädslan att rinna bort.

Vad som skulle bli ett roligt skämt, blev tårar…men efteråt, si så där en timma senare, kunde jag skratta åt det. Åh, Anton, tro inte att du ska få gå ostraffad för det här… 😉

När jag vaknade i morse och kände hans kropp mot min, handen i min och nästippen mot min kind, fylldes jag av ett rus av ren och skär lycka. Ja, så här vill jag ha det. Inga tvivel.

Sometimes I hate every single stupid word you say,
Sometimes I wanna slap you in your whole face.
There’s no one quite like you, you push all my buttons down,
I know life would suck without you.

Jag övar på att tröstäta

Jag var lite lagom deppad efter jobbet igår kväll. Kaffeabstinens, illamående och mensvärk. Tre onda ting toppades med ett lägenheten ekade tom. Ett ypperligt tillfälle att tröstäta på…som jag är såååå bra på 😉

Med Antons peppning i luren lämnade jag ica med en kladdkaka från deras ”bageri”. Här ska svullas!!! Oh yes!

Gick verkligen jättebra. NOT! Tog en bit och var sen ännu mer illamående.

Jag är värdelös på att tröstäta.

Att tröstäta

Jag och tröstätning har aldrig riktigt funkat, men jag ville ge det en chans ikväll.

Jag vill ha chips. Jättesugen.
Jag vill ha bulle med massa kräm och annat klet.
Eller choklad. Chokladmousse. Kladdkaka. Salta fiskar. Ja, här ska svullas!

Jag kom ut från Ica med Prosciutto (lufttorkad skinka) Men hallå?! Hur j-a värdelös är inte jag?

Lika bra att dra täcket över huvudet och sova bort den här kvällen, så jag slipper grina över mitt otillfredsställda godissug.

Minus på vågen

Dagens morgonvikt 54,6 kg. – 1,2 kg på 6 dagar. Hur är det möjligt? 0,5 kg hade varit en sak, men inte det här. Suck, pust och stön.

Måste jag ställa mig i skamvrån?

Känner mig lite så här idag – grå och ”sorgsen”.

Kom hem nu, goding! Ingen som driver med mig, ingen som skrattar när jag fiser (japp, även tjejer gör sånt), ingen som värmer mina fötter, ingen som låter mig välja film eller masserar min rygg när jag har pms. Saknar min BFF

A thousand tiny pieces

Let’s play this one out, until it explodes
Into a thousand tiny pieces
What’s the story universe
You are melody in numbers
You were shapes you were rhythms
There are signs that we can learn
Place over the heavens
To predict how long we’ll burn
How long will I last?
Can you turn up the heat?
What star am I circling?
What’s circling me?
Am I ebb, am I flow?
My lack of control
Turn it on, turn it up
Say yes, play no

Things keep changing

Jobb i natt. Nyvaken. Det var gudomligt skönt med en promenad i morse. Mersmaken kom direkt. På gott och ont.

Things keep changing

Morgonstund har kaffe i mun

Slötitta på tv och dricka kaffe i sängen. Bra start på dagen! (Frukosten får vänta)

Kl.9 händer något stort. Stort för mig. Jag och Nina ska ut och gå. En mjukstart och resultatet ska bli slående – inget återfall! Successivt ska jag vänja min ”dumma” del av hjärnan att motionera utan att sluta äta, utan mål att gå ner i vikt, utan hysteri. Den här gången ska jag klara det!

Jag är rädd på ett bisarrt sätt. Dessa månader med sakta viktuppgång har fått mig att tappa kontrollen över ett invant beteende som har funnits hos mig i 15 år (!!!), men samtidigt lärt mig få kontrollen över mig själv. När jag har mått dåligt har det känts lugnande att inte äta. Jag har ”renat” mig själv när det förflutna har varit för påträngande. Men nu är det dags att leva utan ångest och rädsla! Jag har inte tid att ha en kropp som inte hänger med.

Heja mig! 🙂

Ett sommarlov till ända

Vår sista dag tillsammans på detta sommarlov. Nästa gång barnen kommer hem, är det dags att ställa klockan på 5:50 och säga hej till ännu en termin på dagis och fritids.

Ett avslut med sol, njutningsfull läsning, våfflor, bad och lek. En och annan skråma blev det också…