Vi har jullov

…vilket innebär att vi sover till 9, äter lunch vid 15, för att snabbt inse att vi inte kommer hinna äta middag förrän kvällsfikat är intaget. Vilken himla tur att det finns godis i köksskåpet, för nu när alla Svensson-rutiner ändå är spårlöst borta, kan vi likaväl skippa kvällsfikat också och pula i oss extra mycket gotta. Eller är jag helt ute i det blå? 😛

Vi leker också… Jag har börjat vänja mig vid detta kaos. Elias ”städar” (gömma under sängen, trycka in så mycket som möjligt i garderoben) varje torsdag och jag städar varannan fredag (rengör lister med topps, dammar gardinstången). Snart lär han sig. Snart. Kanske om 10 år.

Jag vet inte vilken roll lill-Corre hade just idag. Någons bebis? Någons hund? Någons dvärg? En människa som inte kan prata. Hennes skådespelarregister är långt. Själv får jag alltid agera mamma eller slav, men det är okej, för när de blir 30 år, kommer de inse vilken j-a grym morsa jag är…precis som jag har insett att min mamma inte är så pestsmittad som jag ansåg att hon var när jag var 10 år 😉

Vi gör även typiska vintersktivitet som skridskor… De åker och jag är imponerad. En annan dag ska jag åka, den där dagen då ingen annan åker. Jag är en alkoholiserad Bambi på hal is.

Men mest av allt så njuter vi av att vara lediga och inte ha så många måsten. Hur skönt som helst!

Tiden läker alla sår

Det går över tills du gifter dig

Nu är jag inte gift och det har inte gått över helt än, men på god väg. Som alla andra dagar gjorde jag min morgonprocedur framför spegeln – inspektion av min kropp, jakten efter skavanker. Varje morgon hittar jag ett fel att störa mig på…och kampen mellan ängeln på den högra axeln och djävulen på den vänstra är i gång. Djävulen står där med ett hånflin och frågar högt om jag verkligen tänker tillåta mig att se ut så där. Fixa, fixa! Den fina lilla ängeln viskar med sin silkeslena röst att jag är smartare än så, jag vet vad som är rätt och fel. Idag tog jag strypgrepp på djävulen och kastade ut honom genom fönstret. Jag är så trött på att inte bara gilla läget.

Jag tvivlar på att jag och min kropp kommer bli bästa vänner inom den närmsta framtiden, men måste det vara målet? Kan vi inte bara vara vänner som tål varandra? Räcker det inte att jag kan äta allt utan att falla in i ångestens grepp? Att jag kan ta på mig en klänning och vara sjukt nöjd att graviditeterna inte har satt större spår än lite halvtrötta tuttar. Måste jag jaga den ideala vikten (enligt vården) och den ideala muskelmassan?

Det går hand i hand. Ju färre mardrömmar (bara 3 i år!), desto mindre ångest över maten. Hans övergrepp (vilket klent ord) har satt sina spår, men de börjar blekna. Jag låser inte alltid om mig och jag ryggar inte tillbaka om Anton närmar sig mig på fel sätt. Tiden läker alla sår och jag tror banne mig att ärret börjar blekna!

Jag är överlever allt!

Hjärnskakning

Så det kan gå. Isfläck och Isabella var en dålig kombo. Den här gång blev det inte bara en liten bula 😦 Många tårar rann på akuten. Först för att det gjorde så ont, sen för att vi var tvungna stanna en natt för observation.

Tösa mår betydligt bättre idag, så nu väntar vi på ronden och att få åka hem.

Delat föräldraskap

Jag känner sorg. Det är svårt för mig att förstå vissa vuxna människors resonemang, hur är det då inte för ett barn?

Det har varit många känslor i omlopp den senaste tiden. Kramar och mysstunder i knät har växlats med raseriutbrott och otröstliga tårar. Hur hjälper man ett barn att förstå tillvaron, när man själv inte riktigt förstår? Hur trollar man bort känslan om att vara bortvald?

Det här tar på mina krafter. Jag har fullförståelse för utbrotten, för alla fula ord som flyger o allt stampande i golvet…men hur länge kommer jag ha energi till detta? Vore det inte för änglarna som jag vaknar med och Antons enorma tålamod hade jag nog kastat in handduken vid det här laget.

Mamma-guden ge mig styrka!

Finns det hjärterum, finns det stjärterum

Det här är standard för vår familj

Kvällen börjat med att barnen sover i sina sängar. När jag och Anton släcker ner, brukar jag lyfta över Corre till vår säng. Sömn för mig är heligt och Corre sover non stop tills klockan ringer om hon får sova hos oss. Sen någon gång under natten kommer de andra två och gör oss sällskap. Trångt och banar i väg för konstiga krämpor i kroppen, men finns hjärterum finns stjärterum ❤️

Mamma i 8 år

För 8 års sedan var jag tjock och trött. Sov som en stock med vetskapen om att pojken i min mage skulle plockas ut om senast 5 dagar. Varken han eller jag mådde som vi borde, så en igångsättning var planerad. Livet ville annat. Strax före kl.7 morgonen efter gick vattnet. I chock blev det en färd till NUS och två timmar senare låg en blå liten bebis i min famn. Jag hörde på barnmorskan att något var fel, men förträngde det lika snabbt. Min tysta lilla pojk var det finaste som fanns. Det bästa i mitt liv. Elias hamnade på en sal på Barn4. Min lilla pojk var en jätte bland alla ynka pynka bebis.

Ofattbart vad tiden går. Tänk att Elias fyller 8 år om 10 timmar. Ändlös kärlek.

En falsk trygghet

Min bästa hatkärlek – vågen. Jag vill inte ha den, men jag vill inte slänga ut den. Vi har varit bästa fiender så länge. Den har fortfarande en aura av ångest runt sig och då och då ropar den på mig med en dämpad, nästan omärkbar röst: Kom Camilla, kom. Ställ dig här, var med mig. Jag kan inte låta bli, jag blir förtrollad. När vågen viskar, slängs magiskt pulver över mig och jag tappar förmågan att stå emot. Min egna styrka mattas av och jag låter mig sväva in i kapseln av det förbjudna. Jag ser på siffrorna och låter min inre röst bedöma resultatet. Det går inte att komma från, jag blir fortfarande stolt när vågen visar en lägre siffra sen sist, även om det så bara handlar om gram. Det är sjukt! Jag har haft 3 återfall sen mitt första kroppsliga tillfrisknande för 8 års sedan. Det sista, hösten 2012, har nog aldrig riktigt lämnat mig. När ska jag släppa tagit på riktigt? Efter vågen kommer granskningen i spegeln. Jag ser att jag är smal, nästan för smal för mitt eget bästa. Jag vet att jag är en av de oförskämt bortskämda mammorna där graviditeterna inte lämnar några kroppsliga spår. Men ändå hittar jag något att kritisera. Jag blir förbannad på mig själv. Hade jag kunnat, hade jag gett mig en örfil och ställt mig i skamvrån.

Det här är min snuttefilt, min falska trygghet.

John Blund kom tillbaka

Jag är måttligt less på att vara vaken. Mina ögon bränner. John Blund har dissat mig flera nätter. Jag måste ha retat upp honom något enormt mycket eller så är det den mänskliga faktorn…Elias drömmer och vill vara nära, Cornelia är redigt förkyld (igen) och sover sittandes i min famn. Jag befinner mig i ett zombielikt stadium.

I fredags kom de stora hem igen och familjen blev åter komplett. Vi började helgen med Isabellas innebandy. Vissa flickor mer vilsna än andra på plan 😛

Corre har övat hela helgen på att sitta och har nu blivit en riktig hejare på det 🙂

Söndagsångesten är borta. Stoppad i en påse och slängd i soporna. Det är dags att glömma och förlåta. Det är svårt att gå vidare om man håller kvar i det förflutna. Jag hoppas det är lika lätt i verkligheten som i tanken 😛

Hej så länge!

And the world is closing doors

Vissa dagar vaknar det gamla till liv. Magen knyter sig och tankarna snurrar. Min energi försvinner. Jag vill sova bort känslan av olust. Jag vill skrika ut smärtan som pulserar, men det enda jag kan få fram är tystnad. Jag har dränkt mina egna känslor.

Don’t speak to me this way

Ett naivt svek som borde vara glömt, men såret blöder än. Den tunna skorpa som bildats, slets loss i ett ryck. Det är ett dårskap.

När Isabella försvann

Sen jag var liten har jag fått höra att det är bra med vild fantasi, men nu tvivlar jag…

I fredags fick Isabella en av sina envisa utbrott. Strax utanför vårt hem gick hennes istapp sönder, så hela hennes värld raserades. Enligt henne såg den ut som en sko och hon skulle aldrig hitta en likadan (det tvivlar jag inte på…). Hon sitter på den kalla asfalten med sprutande tårar. Hon ville inte gå hem förrän jag hade lagat isbiten eller hittat en ny. Omöjligt uppdrag! Jag är en mamma, inte en trollkarl. Det är vida känt att mitt tålamod suger, likaså min förmåga att gulligulla i sådana här situationer. ”Upp och hoppa Bella. Istappen hade ändå smält bort inne hos oss. Nu går vi.” Om blickar kunde döda…

Efter några misslyckade försök att övertala min dotter att komma, gick jag och ställde in vagnen i förrådet. När jag kom runt husknuten var hon borta. Jag gick in, men hon var inte hemma heller. Just i det ögonblicket vaknade min vilda fantasi till liv. Jag gick ut och runt huset, in igen, tillbaka ut, runt kvarteret, in igen…ingen Isabella. Fantasin blev större och verkligare. I mitt huvud hade hon blivit kidnappad. En söt liten 6-åring med tårfyllda ögon är ett lätt offer. Jag försökte hålla min logiska del av hjärnan aktiv, men den bröts sakta ner i molekyler. Att vi hade gått om varandra fanns just då inte på världskartan. Med Cornelia på armen gick jag runt och ropade desperat efter Isabella. Mitt hjärta slog hårdare för varje minut som gick. En farbror erbjöd sig att hjälpa mig att leta, likaså Isabellas kompis pappa. Mina ögon brände av tårar som ville ut. Jag andades knappt. I mitt huvud låg hon fastbunden i en skåpbil eller guppandes nere i älven med vatten i lungorna som sakta tog hennes liv. Jag ringde Anton och fick bara fram att Isabella var borta. Gråten låg som en stor, täckande mantel i min hals. Jag gick hem på nytt och där låg hennes ytterkläder utspridda i hallen. Jag hörde ett förtvivlat gråt innefrån vårt sovrum. Där var hon, min stora tjej. Hon slöngde sig runt min hals. ”Aldrig mer ska jag skrämma dig mamma. Jag hörde dig ropa på mig, sen var du borta.” Vi grät i kapp och kramades som om vi hade varit ifrån varandra i flera år. Det här var de värsta 30 minuterna i mitt liv som mamma.

Ibland när jag är less och arg tvivlar jag på min mammaroll. Jag frågasätter mina känslor. Älskar jag mina barn tillräcklig t mycket? I fredags insåg jag att hur kaos vardagen än kan vara, är barnen mitt allt. Inget i världen betyder mer. Jag älskar dem mer än vad jag kan förstå. Ovisheten och den gnagande oron jag upplevde under denna långa halvtimme är mer än jag någonsin vill uppleva igen.

Jag trodde att jag skulle vara mer rationell i en sådan här situation,  att jag skulle ta det med ”ro” och inte låta fantasin skena, men icke. Det är bara att inse, jag är en harig hönsmamma som inte är redo att klippa navelsträngen. Jag ska köpa en trillingvagn och spänna fast mina barn så fort vi lämnar hemmet. Helt klart tryggast så.

På kvällen kröp Isabella upp i mitt knä och tittade på mig med sina stora blåa ögon…”Visst var det spännande förut idag? Nästan lite läskigt…” Varför får jag en känsla av att Isabella inte tog någon lärdom av det här?

Hej så länge!