Jag ger upp

Sömnlösa nätter, kallsvettning och illamående på dagarna, en boll som pressar i mitt bäcken. Hennes rörelse upplevs mer som en ballong som är på väg att explodera mellan mina ben, än som något ljuvligt.

Är jag dum som vill ge upp, som vill att vårt barn ska komma nu så allt kan bli normalt igen? Det ska vara rofyllt, njutningsfullt, äckligt underbart…och allt det där…när man är gravid. Den här mittenperioden ska vara rolig och full av förväntan, man ska känns sig lagom tjock och bara må såååå fantastiskt bra. Skit snack! Jag gläds åt vårt barn som växer inom mig, jag älskar henne innerlig även om hon ännu inte har legat i min famn. Jag älskar stunderna när vi, Anton och jag, ligger i sängen och ser på sparkarna, pratar om vårt liv med en liten bebis. Jag älskar när Isabella pussar magen och säger att hon kommer bli den bästa storasystern i världen. Jag älskar när Elias beklagar sig över hur den lilla kommer ta hans lego, men Gud nåde den som är elak mot henne. Men… Det här är allt annat än underbart. Det är en okontrollerbar frustration. Jag är uttråkad och full med energi som inte får något utlopp. Inget händer. Medan alla andras dagar rullar på, står mitt liv helt stilla. Snacka om en rutinfast vardag. Jag är less på att stirra på en tv-skärm, pilla med ett pussel eller vad jag nu försöker roa mig med. Dagarna är långa och höjdpunkten är när Anton/barnen kommer hem, men jag konstaterar snabbt att kvällen blir inte så mycket annorlunda – ännu mera tv-tittande. Jag går under! Mitt upp i allt ska jag vara så j-a glad och tacksam. Glad att jag har en fin familj och tacksam över att hon fortfarande finns kvar i min mage och att jag får vara hemma. Tänk positivt. Det är en kort tid i livet. Njut av att slippa alla måsten. Jag vill göra alla måsten! Jag vill känna morgonstressen, våndas över att tiden inte räcker till på kvällarna, skura badkaret. Jag vill göra allt annat än stirra i en soffa. Bryt av mina ben så jag inte kan röra på mig. Sluta behandla mig som en porslinsdocka, jag är varken döende eller på vippen att gå sönder.

Jag är inte bitter. Jag är frustrerad.