Det går framåt sakta men säkert. Hon bökar runt som en galning (precis som Bellan gjorde), trycker på min blåsa så jag måste på toan jämt och borrar med huvudet så det känns som att blygdbenen ska explodera. Det är ljuvligt och jag vill inte att det ska vara slut på många veckor än. Rädslan att föda förtidigt har lagt sig och gått över till en irriterande frustration. När ska vardagen bli normal igen?
Vi var på Mio igår och tittade på soffor, sen övertalade jag Anton att få handla mat. Han är som min far – jag lägger huvudet på sned, använder min mjukaste röst, nästintill hjälplös…och poff så faller de för det. Men ibland är jag för envis för mitt eget bästa… Vi kom nästan till mjölkdisken innan SD började göra ont – jag kan inte andas ont. Idag uppför jag mig. Min plan att gå igenom kartongerna mer bebissaker får vänta lite till.
Vi är fortfarande utan internet, så ingen tv eller film. Det här börjar suga rejält. Idag, 9:e dagen, skulle Telia äntligen skicks hit en tekniker. Hurry up! Funderar skarpt på att ta på mig min bästa push up och använda den kvinnliga listen. Hit med internet!!
Snart lunch och veckans storstädning. Vad skulle jag/vi ha gjort utan Antons mamma?
ALLT HAR SIN TID 